Sista inlägget

Det hände! Dagen kom då vi packade våra prylar. Möblade tillbaka. Städade duschen för sista gången. Åt en sista Inferno och Isa-delight. Nu sitter jag på Taptogatan igen. Det är ett av mina hem. Det andra kommer föralltid att ligga på 3 bis Rue Léon Jost. Och det kommer alltid att bestå utav:

Christian, Snoddas, Fransoser, Kycklingarna, Framor Ester, Kusin Viktor, Karin, Optimisten, "Han-som-tror-att-alla-är-ute-efter-honom", "Men Isa...", "Men Emma...", Tjassmiin gå till ditt rum!, Har du sett Peters börs, Jo si, budget, soporna, disken, rödvinet, mina kronärtskockshjärtan, Fäjnt i Paräjs, Det är lugnt jag har försäkring, Regime, Piège, Sauf, Nils Karlsson, Min jävla dator, Rauterjäveln, Coca-cola zero, Californication, Megavideo, Facebook-uppdateringar, Steves skateboard, Emiiilioooo, Edward, Hatice, Hatice, H-A-T-I-C-E, The Coffin, Mördarn, Frank, monoprix-kärringen, monoprix-påsarna, Mie&You, skavsår, liggsår, magsår, St Marc, St Huberts, Comté, micro pipet, Yonathan och Arfi, V.I.P Room, när isa är andaktsfull, när Yasmina är håhåå-ig, när Emma är försenad, när Isa är endast full, Naaahh..., Jag har en polare som, :) , Käääääm, smaskande, snarkande, skrattfester, gråtfester, dansfester, fester, Norskan, Jitu, couscous, gammal paj, mjölk (ja, vi har köpt!), total klädkaos, red cup, pannkakor, Naaaajs, Höö..s'är...ägd!, YES!, Chiripa, Chinito Chinito, Fun Radio, Côte du Rhone, Alors on Danse, My moon my man, Rude Boy, hårborstar, tända ljus, omeletter, Spotify, Lillen!, Nycklar i dörren, Emmanuel, Manuuueuuu, byxdräkte, paljettkvajer, Yasminas nya kjol, Tatiana, Rövarflickan, brus, laktospiller, pigeons, tuschpennor, utelåsningar, baby bel, poängkort, tulpaner, enhörningar, Flower Bomb fester, catwalks...och mycket MYCKET mer.

Tusen tack Familjen för att ni är ni. För att vi aldrig bråkade. En enda gång. För att vi stod upp för varandra. För att vi höll varandra i handen när någon var ledsen. För att vi skrattade åt varandras skämt. För att vi var rättvisa. För att vi gav varandra rum. För att vi blev riktiga vänner. Bästa vänner. För att vi faktiskt gjorde så att vi fick de bästa fakking månaderna i våra liv. Och att vi fick dem tillsammans. Mille mille merci!

Utan er, inget liv. Så är det.

Nu sätter vi punkt för den här bloggen. På det här äventyret. Det känns skumt, för detta skulle ju aldrig ta slut, det kom vi ju överens om!

Något som är ännu skummare är att jag ska tillbaka till Paris på torsdag.
Jag blev scoutad fyra dagar innan vi skulle åka hem och ska nu prova på modellyrket i Paris under juni och juli.

Men det är ett nytt äventyr, av annan karaktär.

Mitt äventyr med er: Emma och Yasmina (aka. Familjen) Anna, Carro, Rebi och Elin är och förblir oslagbart. Så är det bara.

L'amour toujours och visst så återförenas vi snart igen! Right?

Stor puss och kram och massa kärlek! Isa

It's Not What You Know, It's Who You Know.

Fika är en mycket svensk aktivitet som inte ens går att översätta. Jag har alltid varit ett fan av denna aktivitet och just därför var det det jag och min mamma gjorde när hon var på visit här i Paris. Men efter vårat fikande här så är jag lite osäker på om jag någonsin kommer kunna fika i Stockholm igen.

Som de fika experter vi är begav oss till anrika Café de Flore, ett såntdärnt café som man bara måste ha besökt. Väl på plats, med varsin omelett serverad och de bästa platserna på hela uteserveringen (in a heeörnn) kunde vi konstatera att livet inte blir mycket bättre. Plötsligt avbröts vår harmoniska tillvaro av en gammal monsieur som ville veta om vi kände till fotografen David Hamilton. Den gamle höll i en bok med Hamiltons titel på, och jag tyckte att jag kände igen namnet men svarade nej för säkerhets skull ifall jag skulle hamna i någon slags frågestund om människan i fråga.

Den gamle återgår till att tala med sina bordsgrannar och mor och jag tuggar vidare på våran omelett du jour. Plötsligt stormar en tvättäkta Tropez stekare servringen och annonserar högt oh ljudligt till Den gamle

"Mister Hamilton, zank yu fore ze best zummer of my life!"

Den Gamle var alltså David Hamilton själv.

Utan att jag inte riktigt minns hur det gick till så bytte vi nummer och dagen därpå återfann vi varandra på samma café och hade en mycket intressant lunch tillsammans.

Herr Hamilton är lite av vad man skulle kunna kalla en instutition, han har gått från att vara en vanlig männsika till någon som man refererar till som ett verb. Han är Jack Med Jack Nicholson, Jane med Jane fonda och Steve med Steve McQueen. Och ALLA känner Mr Hamilton. Under vår tvåtimmars lunch hann både Ferrari- arvtagaren, Club Meds högsta chef, författare och andra erkända fotografer svänga förbi och morsa på Hamilton. Overkligt och fruktansvärt häftigt.

Syftet med lunchen var väl lite oklart, om det mest var för att ha någon att dinera med eller något annat men när Herr Hamilton frågade mig om jag ville bli känd kontrade jag med att vara minst lika kryptisk:

"Depends on what you get famous for"

Med tanke på det inte så lite dekadenta inehållet i den portfolio Hamilton gav mig så kanske ett framtida sammarbete med honom är lite väl promiskiöst för min del. Men ack, vilken upplevelse. Och bara i Paris.

Väljer att avsluta med ett citat från Hamilton själv när vi diskuterade Sex and The City (vi hann gå igenom allt mellan himmel och jord under lunchen. Allt från hans karriär, modeller, han hat mot digitalkameran, ungdom, förfall, mat, vin etc.)

"Sex an The City, pha! Never seen it and never will. Those kind of titles pisses me of"

Om jag säger att jag kommer ha svårt att någonsin fika i Stockholm igen, förstår du mig nu?

Always gotta passion for flashion...

Jag tror vi alla har den. Antingen i huvudet eller nedskrivet på ett litet parfymdoftande papper. Eventuellt i en dagbok. Jag talar om den så kallade "SAKERJAGMÅSTEGÖRAINNANJAGTRILLARAVPINN"- listan. De ser lite olika ut, men de brukar inkludera lite spårade, inspirerande och spontana upptåg.

Förra onsdagen var det dags för mig att kryssa av en punkt på listan. Jag blev ju som sagt tillfrågad om att bli modell för en tjej som gör sitt slutprojekt på skolan Atelier Chardon Savard deras hemsida finner du HÄR:

http://www.atelier-chardon-savard.com/fashion_design_school_paris_atelier_chardon_savard_events.php?item.53

Oanandes om vad jag verkligen gett mig in på tackade jag glatt och aningen smickrat ja.

På dagen D insåg jag det stora i uppdraget. Jag kommer till Cirque d'Hiver, en jättecirkus, där showen ska hållas. Jag kommer även till den plats där Paris och förmodligen nästa generations toppdesigners håller till. Vilken inspiration, vilka kreationer, vilka människor. Vilken stämning!!

Allt som allt var det 21 grupper med 3-4 elever per grupp som fått varsitt tema att jobba med. Min grupp hade "New York Dandy" som tema. Vi kan väl sammanfatta det hela med att jag bar oragne läppstift, turban samt skyhöga klackar. Samtidigt.

De andra grupperna hade teman som Schizofreni, Spanish funeral, Just Married och Tea Time. Vitt skilda ämnen och resultat därefter med andra ord.

Hela förmiddagen togs upp av smink, klädbyten samt inövning på perfekt swagger (gångstil). Så var det dags för showerna, en för press och en för familj.

Det kom 4000 åskådare. Per show.

Hela tillställningen var både absurt och fantastisk. Kom på mig själv med att vilja vinka lite spontant till "publiken", men då vi blivit rådda till att ha "beacoup d'attitude" kändes det lite...nja.

Blir mer och mer förälskad i staden för var dag som går. Under mina fyra månader här har jag upplevt mer fashion än jag någonsin gjort i Stockholm. Och då har jag ändå läst Ebbas blogg regelbundet. Knasigt!

När jag väl kom hem tog jag fram mitt parfymdoftande papper samt min guldpenna och kryssade av punkt:

- Bära turban, orange läppstift samt skyhöga klackar. Samtidigt.

Only in Paris mes amis. Only in Paris.

Quel heure est-il?

När vi smått chockat konstaterat att..:

1. Vi hade mösspåtagning för ett år sedan
2. Vårat lov snart var slut

...bestämde vi oss för att ta tag i våra liv och bjuda till fest. Hela paketet including chèvresnittar, välkomstdrink, finskor (alltså sådana man har på fötterna, inte nationalitéen) och totalorganisering av La Casa. Ett tag tänkte vi ta det snäppet längre och göra en valborgsbrasa av samtliga Monoprix- kvitton men vi kom till insikten att vi åtminstone kunde låtsas ge de andra en chans att toppa vårat kalas. Ja, Ödmjuk is my middlenamne.

På dopparedagen gick jag upp tidigt för att, trott eller ej, gå på casting. Tidigare under veckan hade jag och Just Yaz gått bananas på H&M där jag, mitt i min shoppingeufori, blev tillfrågad om att gå en visning för en modeskola som har sin avslutningshow nästa vecka. Som lång och svensk såg jag det som min plikt att tacka ja. När jag senare tittar närmare på vad det är för visning förstår jag att detta är serious shit. 3500 åskådare och backstagepass. Kanske skulle struntat i de där chèvresnittarna trots allt.

Jag kom iallafall med och har nu en inbjudan för en gäst till showen. Utan att mina fellow compatriots vet om det så har jag kört Ole Dole Doff mellan dem hela helgen. Just nu är det lika mellan dem men ett tag var Emma ljusår före Tjassmiin.

Nåväl. Väl hemma transformerades vårat konstprojekt aka "The Chaos Crib" till en välorganiserad och noggrannt dammsugen våning till tonerna från Fun Radio.

Vår nervositet för huruvida the local boyz och svennarna skulle interagera med varandra var som bortblåst minuter efter minglet gått av stapeln. Ni vet de där tillfällena i livet då man har känslan av att en tillvaro är som en schvajnigt dyr och välmekaniserad klocka där alla funktioner och kugghjul klaffar perfekt? Just så var kvällen. Som en dyr klocka. Som endast finns i ett exemplar. Speciellt gjord för oss. Man I love my life!

The Art of Delight

Lovet börjar lida mot sitt slut. Jag känner mig lite snuvad på konfekten. Vad i självaste! Det började ju nyss, men så har vi ju haft väldigt roligt också.

Igår påbörjade vi upptakten på vad som är The Grand Finale på Vårlovet. Familjen gick på konsert. Rihanna har ända sedan vi kom hit skrålat i radio att en bus-pojke ska komma till henne och det kändes inte mer än rätt att se henne på riktigt nu när det föll sig så bra att hon spelade i Paris.

Minns när jag var 10 år och gick på Britney- konsert. Hur magiskt allting var. Stämningen, vågen, massa massa människor. Och så den där obeskrivliga känslan man får i magen när man faktiskt ser sin stjärna i livet. Hon som kan sätta ord och toner på vad man känner och tänker. Igår blev jag 10 år igen. Och resten av familjen också för den delen.

Vi grinade. Vi skrek. Vi dansade. Detta tillsammans med 18 997 andra åskådare som alla var lika betagna som oss. Gud. Vad. Hon. Var. Bra. Redan på plats bestämde vi oss för att se Sean Paul när han kommer till staden. Men vi missar Jay- Z med ynka tre dagar. Merde! Får väl tvinga Emma att rappa på Empire State of Mind och Just Yaz att ställa upp som Alicia Keys den 6 juni istället. Det blir minst sagt underhållande.

I övrigt så har lovet blivit en av de bästa någonsin. Vi har uppdaterat garderober. Övat på restaurant-franskan och blivit tjenis med vakterna på Vippen. Samt fullständigt ignorerat både tvätt, disk och all form av organisation i hemmet. Mamma skulle kalla det kaos. Vi kallar det konst!

Imorgon blir det dock andra bullar. Familjen har bjudit till fest på RLJ och alla som kommer skall mötas av ett strålande rent och snuskigt välstrukturerat hem. Om vi får tummen ur villsäga. Just nu är det mycket roligare att mima till Pon Da Replay och tacka för låtsas- Grammys...

Men snart så. Ska bara ta av mig djurdräkten.

Vår vår är vår!

Lillebror

Nedräkningen till lovet är nu över och vi spenderar numer våra dagar i vågrätt solarställning i Parc Monceau med varsin burk läskedryck i hand. Något avundsjukt tittar jag på de franska gussigullparen som sitter och utbyter saliv i skuggan av ett körsbärsträd. Leker då och då med tanken att spontant skeda med en ensam fransos som ligger och solar i gräset. Men efter en stunds övervägande inser jag att min grad av promiskiösitet ännu inte nått den nivån, och kommer aldrig att göra. Aldrig.

Vårt tidigare så strikta och planerade schema har nu bytts ut till ett mycket spontant och alldeles alldeles underbart. Som att äta amerikanska pangkakor till frukost, lunch, mellis, mellis och middag. Som att sova. Som att bilda en hög av all tvätt och förundras. Som att kolla på Twilight och skratta. Som att gå in på YSL och titta på allt och grina. Som att spela sten-sax-påse med Bob Sinclair. Det blev oavgjort, om ni undrar. Som att faktiskt kunna orientera sig i den stad som än gång kändes så oändligt stor och främmande.

Egentligen var det tänkt att Prinsen aka. Lillebror skulle komma på besök, men då världen bestämt sig för att spotta mankind och vår planeringsmania i ansiktet så blev det inte så. Därför får Tjasmiin agera lillebror i några dagar, och det går ju alldeles utmärkt! Igår kväll åkte vi upp i Eiffeltornet och jag fick berätta med moderlig och något överseende röst för henne om vad alla ljusprickarna var för något. Ikväll är dock Yasmina sitt vanliga jag och Familjen ska styra kosan mot det franska nattlivet och dekadensen. Där existerar varken körskbärsträdspar eller pangkaskmaraton. Men likväl schyssta dancemoves och tung bas. Samt känslan av att vi har ledigt i en och enhalv vecka till och att man kan stanna tills man blir hungrig på pannkakor. Living the dream baby, wooo-hooo!

Hitta Nyckeln!

Emma går numer under namnet Nyckelpigan
När vi kom hem från skolan skrek skafferiet om att bli fyllt, så sagt och gjort tog vi med oss inköpslistan som endast hade ordet ALLT! skrivet och begav och till Monoprix.

Vi botaniserade och plockade på oss allt ifrån tofubiffar, till cocosyoughurt till extra mintig tandkräm. När vi kommer till kassan inser vi att vi färmodligen plockat på oss åtminstone en av varje artikel i hela affären, och det skulle krävas en tredubbel uppsättning familjer för att få med sig allt hem. Vi gör en deal med kassören, och vi packar våra varor i vagnen istället för en biljard plastkassar.

På vägen hem är vi både hungriga, trötta och fnissiga och det känns som om vi är något alldeles extra där vi går på gatan med en vagn full av mat. Som en slags sjuk paradox av en fattig uteliggare som fyller sin vagn med allsköns skräp och löv. När vi går där, inser vi unisont att detta är den typ av tillfälle i livet som man kallar Kodakmoment och vi ber Emma kila efter kameran.

Kvick som en vessla springer hon och hämtar...men när hon återvänder har hon något mörkt i blicken.


"Jag har låst oss ute"

Familjen står nu, likt den tidigare nämnde uteliggaren utan hem, men med en kundvagn fylld av mat. Den situation som vi tidigare ville föreviga har nu plötsligt blivit det motsatta. Vad göra?

Ja, kundvagnen skulle ju prompt tillbaka. Vi är ju stammisar och kan inte sabba vårat rykte ÄNNU MER efter vår fejd med surkärringen. Vi packar upp all mat snyggt och prydligt framför vår dörr och slår sedan läger. Ringer vår värd som inte svarar, tar ett äpple och börjar klunsa om vem som ska få sova i barnvagnen som står parkerad utanför oss.

Ett samtal till, fyra, fem, tjugotvå gånger fick vi ringa innan värden svarade. Det har då gått tre timmar och vi har hälsat på samtliga grannar som passerat under kvällsruschen. Samt svarat "Det är bara bra" på samtliga som ställt frågan "Hur står det till?"

På något sätt var det lite synd att vi blev insläppta sådär vid nio- snåret ändå. Familjen har förmågan att skapa en kul situation av det mesta, och så även av det här. När vi tillslut kom in, lagade vår mat och sedan skulle sätta oss att äta bestämde vi oss för att:

1. Göra en urban pic-nic ute på gatan
2. Leva som hobos i 24 timmar innan vi åker hemmifrån.
3. Silvertejpa nyckeln på Emmas mage.