The Art of Delight

Lovet börjar lida mot sitt slut. Jag känner mig lite snuvad på konfekten. Vad i självaste! Det började ju nyss, men så har vi ju haft väldigt roligt också.

Igår påbörjade vi upptakten på vad som är The Grand Finale på Vårlovet. Familjen gick på konsert. Rihanna har ända sedan vi kom hit skrålat i radio att en bus-pojke ska komma till henne och det kändes inte mer än rätt att se henne på riktigt nu när det föll sig så bra att hon spelade i Paris.

Minns när jag var 10 år och gick på Britney- konsert. Hur magiskt allting var. Stämningen, vågen, massa massa människor. Och så den där obeskrivliga känslan man får i magen när man faktiskt ser sin stjärna i livet. Hon som kan sätta ord och toner på vad man känner och tänker. Igår blev jag 10 år igen. Och resten av familjen också för den delen.

Vi grinade. Vi skrek. Vi dansade. Detta tillsammans med 18 997 andra åskådare som alla var lika betagna som oss. Gud. Vad. Hon. Var. Bra. Redan på plats bestämde vi oss för att se Sean Paul när han kommer till staden. Men vi missar Jay- Z med ynka tre dagar. Merde! Får väl tvinga Emma att rappa på Empire State of Mind och Just Yaz att ställa upp som Alicia Keys den 6 juni istället. Det blir minst sagt underhållande.

I övrigt så har lovet blivit en av de bästa någonsin. Vi har uppdaterat garderober. Övat på restaurant-franskan och blivit tjenis med vakterna på Vippen. Samt fullständigt ignorerat både tvätt, disk och all form av organisation i hemmet. Mamma skulle kalla det kaos. Vi kallar det konst!

Imorgon blir det dock andra bullar. Familjen har bjudit till fest på RLJ och alla som kommer skall mötas av ett strålande rent och snuskigt välstrukturerat hem. Om vi får tummen ur villsäga. Just nu är det mycket roligare att mima till Pon Da Replay och tacka för låtsas- Grammys...

Men snart så. Ska bara ta av mig djurdräkten.

Vår vår är vår!

Lillebror

Nedräkningen till lovet är nu över och vi spenderar numer våra dagar i vågrätt solarställning i Parc Monceau med varsin burk läskedryck i hand. Något avundsjukt tittar jag på de franska gussigullparen som sitter och utbyter saliv i skuggan av ett körsbärsträd. Leker då och då med tanken att spontant skeda med en ensam fransos som ligger och solar i gräset. Men efter en stunds övervägande inser jag att min grad av promiskiösitet ännu inte nått den nivån, och kommer aldrig att göra. Aldrig.

Vårt tidigare så strikta och planerade schema har nu bytts ut till ett mycket spontant och alldeles alldeles underbart. Som att äta amerikanska pangkakor till frukost, lunch, mellis, mellis och middag. Som att sova. Som att bilda en hög av all tvätt och förundras. Som att kolla på Twilight och skratta. Som att gå in på YSL och titta på allt och grina. Som att spela sten-sax-påse med Bob Sinclair. Det blev oavgjort, om ni undrar. Som att faktiskt kunna orientera sig i den stad som än gång kändes så oändligt stor och främmande.

Egentligen var det tänkt att Prinsen aka. Lillebror skulle komma på besök, men då världen bestämt sig för att spotta mankind och vår planeringsmania i ansiktet så blev det inte så. Därför får Tjasmiin agera lillebror i några dagar, och det går ju alldeles utmärkt! Igår kväll åkte vi upp i Eiffeltornet och jag fick berätta med moderlig och något överseende röst för henne om vad alla ljusprickarna var för något. Ikväll är dock Yasmina sitt vanliga jag och Familjen ska styra kosan mot det franska nattlivet och dekadensen. Där existerar varken körskbärsträdspar eller pangkaskmaraton. Men likväl schyssta dancemoves och tung bas. Samt känslan av att vi har ledigt i en och enhalv vecka till och att man kan stanna tills man blir hungrig på pannkakor. Living the dream baby, wooo-hooo!

Hitta Nyckeln!

Emma går numer under namnet Nyckelpigan
När vi kom hem från skolan skrek skafferiet om att bli fyllt, så sagt och gjort tog vi med oss inköpslistan som endast hade ordet ALLT! skrivet och begav och till Monoprix.

Vi botaniserade och plockade på oss allt ifrån tofubiffar, till cocosyoughurt till extra mintig tandkräm. När vi kommer till kassan inser vi att vi färmodligen plockat på oss åtminstone en av varje artikel i hela affären, och det skulle krävas en tredubbel uppsättning familjer för att få med sig allt hem. Vi gör en deal med kassören, och vi packar våra varor i vagnen istället för en biljard plastkassar.

På vägen hem är vi både hungriga, trötta och fnissiga och det känns som om vi är något alldeles extra där vi går på gatan med en vagn full av mat. Som en slags sjuk paradox av en fattig uteliggare som fyller sin vagn med allsköns skräp och löv. När vi går där, inser vi unisont att detta är den typ av tillfälle i livet som man kallar Kodakmoment och vi ber Emma kila efter kameran.

Kvick som en vessla springer hon och hämtar...men när hon återvänder har hon något mörkt i blicken.


"Jag har låst oss ute"

Familjen står nu, likt den tidigare nämnde uteliggaren utan hem, men med en kundvagn fylld av mat. Den situation som vi tidigare ville föreviga har nu plötsligt blivit det motsatta. Vad göra?

Ja, kundvagnen skulle ju prompt tillbaka. Vi är ju stammisar och kan inte sabba vårat rykte ÄNNU MER efter vår fejd med surkärringen. Vi packar upp all mat snyggt och prydligt framför vår dörr och slår sedan läger. Ringer vår värd som inte svarar, tar ett äpple och börjar klunsa om vem som ska få sova i barnvagnen som står parkerad utanför oss.

Ett samtal till, fyra, fem, tjugotvå gånger fick vi ringa innan värden svarade. Det har då gått tre timmar och vi har hälsat på samtliga grannar som passerat under kvällsruschen. Samt svarat "Det är bara bra" på samtliga som ställt frågan "Hur står det till?"

På något sätt var det lite synd att vi blev insläppta sådär vid nio- snåret ändå. Familjen har förmågan att skapa en kul situation av det mesta, och så även av det här. När vi tillslut kom in, lagade vår mat och sedan skulle sätta oss att äta bestämde vi oss för att:

1. Göra en urban pic-nic ute på gatan
2. Leva som hobos i 24 timmar innan vi åker hemmifrån.
3. Silvertejpa nyckeln på Emmas mage.