Länge leve Farmor Ester

Skolan alltså. Min klass har utvecklats de senaste veckorna och jag börjar se både mönster och sammanhang. Som att lektionerna inte fyller något som helst syfte om inte vår riktiga lärare är där. Jag blir som förbytt, sitter och spelar luffarschak med Eduardo och stirrar ut lite tveksamma individer i vår klass.

Det är kul det där att se hur långt man kan gå utan att gå över gränsen i att vara obekväm. Speciellt om person i fråga är en humorbefriad spanjorska som låtsas vara amerikanska genom att bräka på landets dialekt men inte riktigt förstår vad jag säger när jag frågar "What's up?"... Men vad vet jag, min amerikanska lingo kan ju vara djupt ärrad från två somrar på ett USAskt flick-camp där man endast använder sig av djupt kryptiskt slang.

Luncherna blir extra trevliga nu, vi (jag, Eduardo, Guilia från Italia, Amr och Michael från Egypten och ibland Serben) brukar sitta på en kyrkotrappa som har lyckats placera sig mitt i solen och jämföra olikheter.
Amr tycker att Facebook är ett förrädisk och konspiratoriskt verktyg som endast används i syfte att kartlägga människor. Italienare äter inte pasta med sked, så nästa gång någon pretentiös Skryt-Måns hävdar att det visst är så, då har jag Guilia på speed dial.

Idag har jag dock skippat både luffarschack och FN-lunch till förmån att städa, organisera mitt liv och sinne samt inte bli sjuk. Det ligger något i kroppen och lurar. Emma känner märkligt nog exakt likadant. Sjukt hur synkade två människor kan vara.
Den dagen hon vinner Nobel-pris, well då är det bara att förbereda sitt Oscars-tal.

Men tills den dagen kommer är vi i alla fall synkade i den så kallade vardagen. För att bli av med de flesta illasinnade sjukdomar och skit har vi ett schvajnigt bra recept; Drinken Farmor Ester. Namnet kommer från den fiktiva person vi tror att vi låter som när vi talar vår mycket korrekta och begränsade skolfranska.

Farmor Ester består av: grapefruktjuice, citron och lime press samt frivillig dos av vodka. Dricker man den blir man en riktig vinnare!

Vill även tillägga till den som förundrats av den minimala procentandel särskrivning i inlägget. Gamla Bettan (mobb-datorn) har bestämt sig för att mellanslag är lyx och därför måste man bestämt snärta till space för att få en reaktion. Jag har kanske därför kunnat upplevas som lite förbannad för de som har hört när jag skrivit detta, men så är givetvis inte fallet. Med en FE i magen är livet solsken och lycka!

Det våras för...

Top Notch Mellis
Jag känner med de som bor i Sverige, verkligen. Ännu en snöstorm och såhär nära inpå april. Inte kul, inte kul. Dock ska jag inte sticka under stol med att Svea Rikes väderleksprognos gör mig till coolaste katten i klassen. Jag kan impa på alla jag vill med att det är snö, kallt och bittert hemma hos mig. Reaktionerna jag får är varierade, men brukar oftast ha någon medlidande kommentar med sig. Så Sverige, bara så att ni vet så har ni en hel franska-för-nybörjare klass som tänker på er. Känns väl bra?

Här så har våren lekt lite tittut med oss. Ibland är det 20 grader som, för att citera min äkta hälft Emma; "är den optimala temperaturen för den levande organismen". Word.
Ibland är det 16 grader och då vill man inte klaga, då man vet att moderlandet genomlider en andra istid, men jo, då grinar lite i smyg.

Som svensk känns det främmande att man som fransmännen sätter ett datum för när våren kommer. Här är det den 21 mars som gäller. Vi är alltså inne på vår första vårdagen officiellt. Skulle detta alltså vara i Sverige så skulle det snille som påstår att det är vår idag bli mulad samt få snö innanför dunjackan.

Kära Sverige, bästa Stockholm. Håll ut! Snart kan ni gå utanför dörren med endast fleecekofta och vanliga strumpor. Det blir väl i juni någon gång, så tills dess rekommenderar jag er att roa er med SvDs svåra suduko. De är fanimej helt sjuk.

Episk natt i Paris

Det finns tillfällen i livet då man känner sig som åskådare av sig själv. När den situation du infinner dig i är så sjuk att du inte förstår det när du är där. Eller när du berättar det för dina fellow compatriots heller. Just så var det förra torsdagen.

Jag satt hemma och var sjuk. Scannade Facebook för femtioelfte gången och bad till Gud att få känna smak. Gud bestämde sig för att ge mig smak av La Dolce Vita.

Plötsligt damp det ner ett message från en bekant som hade en polare som skulle på "pre- fashion party" och undrade om vi inte också ville följa med. Plötsligt så mådde jag bra. Plötsligt så satt jag och Yasmina i en taxi påväg till Hotell Maurise. Plötsligt steg vi ur taxin. Och PLÖTSLIGT så har vi hamnat i rökrutan utanför hotellet med Sienna Miller. Redan här började jag ana att den här kvällen skulle bli något utöver det jag någonsin varit med om tidigare.

När vi kom i på hotellet visade sig festen vara en jubileumsfest för parfymen Flowerbomb. Alla som känner mig vet att det har varit min parfym. Jag hade den innan fjortisarna upptäckte den, jag använde den i protest när fjortisarna hade den och jag bär den även idag. Till skillnad från fjortisarna, tack och lov.

Vart man än vände sig fick man en smärre hjärtattack.
Elizabeth Jagger, Tidigare nämnd Sienna Miller, Grace Jones, Viktor och Rolf...alla tycktes vara där.

När det var dags att dra vidare till privatklubben Montana gick jag förbi ännu ett ansikte jag tycktes känna igen. och ja! Det var ingen mindre än Alessandra Ambrosio. Med resten av Victoria Secret modellerna. Vad göra?

Nu kunde jag ju välja att gå förbi och låtsas som om det är vardagsmat att se hela VS entouraget. Men det är det inte. Så jag tog mod till mig. Bad fröken Ambrossio om en bild. Och fick den. Med Yasmina, som alibi på att det faktiskt var vi som tog bilden.

Utanför Montana var det en kö. INGEN kom in. Funderade ett tag på att skaka hand med dörrvakten och smuggla in en 50- euro sedel däremellan. Men jag har varken skillsen eller en 50- euro sedel så det fick vara. Det var nästan löjligt hur många som blev nekade. I princip alla som varit på Flowerbomb- festen stod och huttrade utanför.

"VEM I HELSEFYR KOMMER I DÅ!?" frågade jag mig själv och genast fick jag svaret. Inrullandes kommer en svart Mercedes. Från bilen kliver min barndomsidol och anledningen till att jag både velat färga håret rött, ha en tvillingsyster och en vingård; Lindsay Lohan. Det var liksom den tolfte pricken över i denna kväll.

Jag stod ett tag och stirrade, konstaterade sedan högt i entonig röst till Yasmina och alla andra i kön att: "Där är Li Lo"

Varken vi, de andra eller Lohans svans av paparazzis skulle komma in på Montana, så vi drog vidare och dansade euforiskt till "Hotel Room Service" och konstaterade sedan i taxin påväg hem att ja, detta var utan tveckan den SJUKASTE och mest fantastiska kvällen i Paris och våra liv. Någonsin.

Åh HERRE-GUD vad gott!

Lite lätt omtumlad sitter jag och studerar vårat nydiskade kök. Köket har en tendens att kännas lätt kaosartat om man inte tar tag i disken efter sisådär fyra, fem koppar och tre gafflar och med tanke på att vi hade ramadan när vi kom hem efter att ha salsat på Sens var vår disk minst sagt från helvetet. Emma var dock den räddande ängeln och tog tag i saken, medan jag Googlade på mig själv och de andra två låg och snarkade.

När vi alla hade vaknat till liv begav vi oss till bageriet. Hela den här veckan har jag inte kunnat känna vare sig smak eller doft. Något bittert, då vi bor i detta kulinariska Mecka. I och med att mina smaklökar har varit på semester har allt kort och gott smakat något som kan liknas vid de sammetslena Kleenex- näsdukar som jag strösslar över min del av mitt och Emmas rum. Detta fram tills idag då.

Väl på bageriet införskaffade jag en pain au chockolat och någon spårad dubbelbrioche och nu sitter jag här i köket. FULL-STÄND-IGT KNOCKAD! Både Emma och Yasmina har under veckan noterat att mitt vanliga mantra "Herre-GUD så gott!" varit frånvarande, fram tills nu då, när jag grinade lite för att briochen smakade som solsken och lycka.

Mitt återfunna doftsinne har också berört mig. Jag upptäckte nyss att min nytvättade vit-tvätt doftar exotiskt av vitlök och stekt ost. Applåderar det snille som monterade kökets ventilationsfläkt rakt in i badrummets, i höjd med torkstället. Samt att Familjen väljer att äta vitlök och stekt ost innan utgång. Det visar på ett mod och självförtroende utan dess like. Samt en något begränsad budget. Jag väljer att avslutningsvis citera vår vän Yonathan, som kom förbi med croissainter när jag var sjuk.

"Whats that smell...Oh wait, it smells like teen spirit!"

Malade? Yes!

Det är så skönt att ligga i sängen när man egentligen inte får. Sådär klockan fyra en måndag då man vet att resten av Paris sitter och svettas på ett kontor och är måndagsbittra. Höra hur Yasmina pysslar i köket. Hur hon rostar en macka, svär åt att den blev bränd och rostar en ny. Veta att när Emma kommer hem så har hon köpt mjölk och lite essentiella delikatesser såsom ost och hallonyoughurt.
Man slumrar till efter att ha tryckt i sig en påse Daim och en ostmacka och man känner sig sådär härligt övermätt men samtidigt helt klart befogad att upprätthålla föregående beteende. Man är ju sjuk förbövelen! Man vaknar av att man måste kissa. Man kilar till toaletten, svär åt att golvet är kallt och ljuset är för ljust. Så kryper man till kojs igen. Lyssnar på någon Jack Johnson- låt för att lugna sig från toalettchocken och somnar om. Imorgon tar jag ledigt. Är sjuk och knaprar Berocca. Och gör ovanstående, encore un fois!