Hohoo, familjen?!

Lillen
Vi diskuterar rollerna i vår lilla tremannafamilj. Det faller ju sig naturligt att man efter ett tag undrar vem som är vem. Rollerna som vi har till vårt förfogande är följande: Mamman, Pappan samt Barnet alt. Tonåringen.

Emma aspirerar främst på att vara mamman. Hon fixar. Ordnar med budget och köper mjölk när man minst anar det.
Yasmina kan också gå för en mor. Dricker berocca på morgonen och städar lägenheten.
De är båda så gentila och väna. Har mycket tålamod. De bangar inte på att ha i lite extra djävulspasta (en tjockare och multipelt gånger starkare version av Tabasco).

Jag aspirerar främst på pappa/barn- rollen. Den som får rensa duschavloppet från hår. Och diskar efter taco- middagen (pappan). Samtidigt är jag den som leker hund eller alternativt jätte när man käkar broccoli (de ser ju ut som små miniträd). Om Emma och Yasmina är mamma Karin så skulle jag utan tvekan gå för rollen som pappa Rudolf. Eller Håkan-Bråkan. Emma kan i vissa fall vara slående lik Sune; dagdrömmarn'.

Nu har vi budgeterat i tre timmar. Tolkat chiffer i form av de makalöst krånliga namn som Monoprix har uppfunnit för alla livsmedelsvaror. Säkert surkärringens påfund. Skämmes.

Vi har däremot tagit ett STORT kliv in i vuxenlivet= vi har skaffat poängkort på Monoprix. Det känns som om alla dessa steg in i vuxenvärlden kryper sig på, och hux flux så sitter man där med V.V.V= villa, volvo och vovve.

I mitt fall så vill jag att min vovve ska vara en liten blyg York Shireterrier, med klippt mörkbrunpäls och uttrycksfulla öron som knäpper åt olika håll beroende på humör. Lillen ska han heta. Det är honom jag låtsas att jag är när jag leker hund. Eller snarare, jag förmedlar bara vad Lillen skulle gjort i olika situationer. Faktiskt oförskämt kul att leka Lillen, han är bäst.

Ikväll blir det födelsedagskalas i Marais. Arfi fyller år och hela La Perles elit kommer att samlas på Café Marais (eller Marias som vi kallar det). Det tycker vi om. Lillen är i extas.

Åh, Lilla Familjen. Jag tycker så mycket om er. Såhär borde varje lördag vara.

Aaaahikea this is good!

Klart hon är glad, hon mäter ju bara 166 och en halv

Min säng och jag är så lika. Vi är smala, svenska (IKEA) och mäter 180 centimeter. Det sistnämnda faktumet ställer till med lite bekymmer. Jag kan liksom inte riktigt sträcka ut mig i min vanliga sovposition utan tvingas till att ligga i något som närmast kan liknas vid en ostkroks gradvinkel. Följdaktligen så sover jag inte just så bra som jag vet att man kan. Det klart att man inte ska vara rädd för förändring, men just i detta fall är jag fruktansvärt konservativ!

Annars så gillar jag min sovplats. Täcket och de två fleecefiltarna skapar tillsammas den ULTIMATA mysvärmen och min kudde har jag slarvat bort. Den ligger väl i något hörn eller bakom the Coffin. Men att man sover med kudde är för mig ett mysterium. Nacken kröks ju och då kan du inte riiiktigt slappna av, n'est pas? Man kan bara vända kudden EN gång för att få den kalla sidan, gör man det två gånger så har man värmt upp kudden på bägge sidor. Eller ÄNNU värre; Örnghottet är för litet så att kudden trycks ihop till en kompakt boll av astmadun. Horribelt.

Ja, ni hör ju själva. Att sova med kudde är så 2000-n' late!!

Sitter i köket just nu och grinar lite. Fröken Mélanie som i mångt och mycket är en fantastisk människa har inte insett att vi till skillnad från hon själv inte är fransyskor... De tre häftena som vi ska lämna in imorgon vill aldrig ta slut. De jävlas med mig. De ser så facila och kvickgjorda ut, men nu sitter jag här. Två timmar och ett häfte senare.

jag roar mig med att uttala franska verb med grov afrikansk eller spansk dialekt. Min klasskamrat Eduardo är från sistnämnda land, och jag låter fruktansvärt lik honom är jag uttalar "ARBRE" på smattrande Espagñol. Eduardo är min klasshomie. Han är människan i klassen som har sju converse i olika färger, en gul minicooper och hatar människor som inte uttalar ordet pizza [pitsa] korrekt. Helt rätt.

Jag ska återvända till mina studier nu. Ska bara gå och fråga Emma om hon har sett min kudde. Guuud vad najs med en kall fluffig kudde.

The Coffin

Det är nu konstaterat. Det spökar hemma hos oss. Under flertal tillfällen hoppade någon till och menade på att hon sett något som fladdrat förbi eller sett ett tecken. Jag blir alltid lite förvånad av mig själv vid sådana situationer och då syftar jag på min reaktion.

Vid ett tillfälle skrek Emma till. Eller skrek och skrek. Hon vrålade som bara Emma kan göra. Högt, djupt och fruktansvärt roligt om det sätts i rätt kontext. Som reaktion på detta griper Yasmina tag i en spegel och då hon även fixar håret så har hon en plattång i beredskap ifall mördaren skulle dyka upp. Bra där, två vapen. Vad gör jag då?

Glider diskret och iskallt bakom soffan och stannar där. Brave Heart indeed.

Men helt ärligt så spökar det här. Några exempel:

- Fönstret var vidöppet när vi kom hem
- Internetsladden var urrykt
- Ett ljus faller ner helt utan anledning (satt berghårt i en Muscadorflaska)
- Jag som tidigare frusit som en hund under natten fick nu skala av mig mina femtio lager fleece för att det var så jäkla varmt.

Det är någon som skämtar aprillo med oss. Fo Sho! Eller så är The Coffin sur. Vem vet?

Life Is Like a Box of Chocolats

Champagne Thursday[Tjampäääjn försdäj]

Torsdag är den bästa dagen. Det är dagen innan helgen och dagen efter onsdag som står som symbol för den hopplösa mitten av veckan. Har du klarat dig till torsdag så är det lungan. Torsdag är så att säga den fiktiva chokladask som du ännu inte öppnat. På fredagen öppnas locket och du nallar de godaste pralinerna fort som fa-an, så att ingen annan har chansen. På lördag övergår man till de mörka pralinerna, djupet och den riktigt seriösa delen av lådan (läs: helgen). På söndag finner du häpet att det bannemig slank ner några likörpraliner och tuggar således även upp dem. Med bitter min givetvis. Sisådär framåt kvällskvisten på söndag så sitter du där, helt utan choklad men med en ask som självklart inte får plats i en redan proppfulla soptunnan.

Den sistnämnda är ingen metafor, utan bara ett state of fact att det är så det går till hos oss. INGEN vill kännas vid soporna. Ett gott tecken tycker jag. Får väl haffa en lodare på vägen hem som kan agera piga.

Nu ska jag resa mig från stolen, jag ska ta på mig riktiga kläder och så ska jag knalla ner till Sorbonne. Om fem minuter. Bara fem minuter.

Got Milk?

När blodsockret ligger på botten och det enda som finns i kylen är ett gammalt Baby bel skal. Då:

1. Lägger man sig ner och grinar lite
2. Tuggar lite på ovan nämnda Baby Bel skal
3. Tittar En extra gång i kylen
4. Spottar ut skalet
5. Tittar igen
6. Skriver en lista
7. Handlar det som står på listan

Katschiiingah! Sjukt mycket vuxenpoints till oss. Och en liten fråga bara. Exakt HUR mycket mjölk får man dricka/ vecka? Vi är uppe i 6 liter, jag och Emma. En halvliter om dagen. Och RÖD ska den va!

Pardon...

Innan jag åkte fick jag en hel del förmaningar från min mor om vad jag fick och inte fick göra. I synnerhet vad jag inte fick göra. Kan nu meddela att jag bröt mot regel #78 igår:

"Du skall icke åka på moped med fransman under kvällstid"

Men Mammaaa! Det var ju Alla Hjärtans Dag. Och ja, jag hade hjälm.

Around the World

Nästan så här ser grabbsen ut i klassen. Nästan.

Jag ser på min klass som ett litet konstverk. Eller en rörlig Benettonreklam. Vi har samtliga nationaliteter, men framförallt personligheter. I flera dagar har jag nu förtärt lunch tillsammans med en serb samt en koreanska. Den sistnämnda har för övrig aldrig hört låten "I'm a Corean", något jag tycker är lite trist. Det hade varit svinkul att nynna på den låten lite i smyg med henne.

Vi har även Mehda från Iran. Hon älskar hårspännen av julpyntskaraktär samt hennes bror Amir som visslar med näsan när han andas. Sitt ALDRIG bredvid honom, ett tips. Vidare följer ett gäng Asiater som samtliga har enstaviga dubbelnamn. Jag kan ännusålänge endast namnet på Lee. Hon är en härlig tjej. Vill bli studera mode i Paris och har haft samma tröja sen vi sågs första gången. Hon kanske har sytt den själv.

Att vara åter i skolmiljö känns bra. Tryggt. Jag har min plats vid fönstret och mina två lärarinnor verkar sympatiska. De har en förkärlek att ge oss ett helt häfte grammatik som läxa. Varje dag. Men det funkar, då känner man såg fett viktig också. Tills man inser att det språk jag övar på motsvarar en sinnesförvirrad treårings i svenska termer. "Jag har köpa en nytt klänningen" ungefär.

Yasmina har annonserat att hon ska börja träna nu när hon har lite tid över. Men hon understryker att detta kommer att ske när det blir varmt. Jag förstår henne. Det är så svinkallt här att man måste svepa in sig i en fleecefilt över fleecetröjan och trycka på en mössa. Jag micrar mina strumpor, jag fönar min säng innan jag går och lägger mig. Ja, precis så kallt är det. Dock har vi alla gjort en deal med Väderguden. Han får hålla på såhär i två veckor till, sen får det vara nog!

Nu; åter till studierna.

What Was Your Name Again?

Första skoldagen har alltid en speciell klang. Så mycket som står på spel, så lite man vet om de andra eleverna. Finns det någon snygging, bör vi köpa ett kinesiskt lexikon för att hänga med i snacket på rasterna? Än så länge vet ingen. Vi har diskuterat olika former för att klättra på populäritetstegen direkt. Som att bjuda på kakor, eller att obligatoriskt applicera en komplimang till var ny person du möter. Ett vinnande recept tycker jag, Emma är skeptisk.

Känns lite knasigt det här. Lilla familjen som växt ihop nu ska splittras under dagen. Tur att vi har gratis sms.

Igår var det dags att konstruera ner den konstinstallation som uppstått i köket. Jag tog hand om disken. Det är alltid lika rofyllt att diska och jag tror att jag har talang för detta. Detta är för övrigt mitt kris-samtalsämne ifall jag absolut inte kommer på något att säga. Jag tycker att det framställer mig som en spontan och skön person. Om inte det håller så får jag väl breakdanca lite. Yeah, that will do the trick!

So Bad

Emma med pojke, ej att förväxlas med Charmör

Det händer då och då att lokalbefolkningen vill behaga oss med deras närvaro och charm. Nummer utbyts och ibland trillar något flörtigt sms in. Ibland ringer de. Ibland flyger de från London för att sedan spela svårfångade. Well, ikväll har en av Emmas charmörer hört av sig. Det är mycket roligt att läsa Charmörens svar högt med fransk brytning. Läs, njut och förundras:


Charmör 23.45
"Hi, sleeping?"

Emma 23.46
"No, who are you?"

Charmör 23.50
"Alexandre. From 1515..I want to see You now"

Emma 23.58
"Hi handsome! un peut plus tard, n'est-ce pas? Another time"

Charmör 00.01
"Hmmm. Forget it then i'll will be with my girlfriend all the time..So bad"

Emma 00.03
"Ok well I would have loved to but you asked to late. Say hello to her! Bisoux"

Vad kan man säga? Love is a battlefield.

"Jag är Jättepigg!"- Emma Alvedahl

Igår skulle familjen vända på dygnet och gick därmed och la sig klockan 24.00. Men det slutade med att vi vände och vred på oss själva i sängen. Klockan 03.00 lyckades vi unisont somna och sov gott tills Emma väckte oss kvittrande pigg och glad.

I vanliga fall brukar jag gå upp lagom tills att Emma har kokat klart kaffevatten. Men iochmed att Fröken Ur gick upp kvittrande pigg och glad klockan 05.00 kändes det befogat att ligga kvar.

När vi startar dagen har vi alltid ett litet cyberconvention i köket. Alla sitter med sina laptops och knattrar. Det är mysigare än det låter. Till det följer frukost som varsamt placeras mellan datorerna samt cirkus en liter kaffe. Var.
det där med att koka kaffevatten är ett ständigt gissel. Det blir för mycket, det blir för lite. Inte ens när man måttar med kaffekopp för exakt mängd blir det rätt. Nej, då tar man ju givetvis ett vidrigt julthé som legat och skräpat på tok för länge i skafferiet eller så har man bortsett från det facto att man faktiskt har mjölk i kaffet. Faan, det är inte lätt.

Utöver huvudbryn med kokvatten har vi nu insett att detta faktiskt inte är det liv vi kommer att leva för evigt. Yasmina insåg nyss att hon ska till skolan klockan 10 imorgon. TIO!!! I vår värld är det som att gå upp klockan 05.00. Emma hävdar här att det är det bästa som finns, men hon är ju å andra sidan övertrött, så så mycket kan man inte lita på henne.

Imorgon kommer domen; 08.00 eller 10.00. Snälla kära Gode Gud! Om jag får 10.00. Ja då. Ja dååå...då kommer jag i fortsättningen ta mig ur sängen och informera min kära vän att hon vaknat på tok för tidigt. Och aldrig någonsin mer klaga på kokvatten. och dricka äckeljulthéet. Det är ju trots allt din sons thé (Jul=Jesus=Guds son). Men bara om jag får 10.00 passet.

Detskagåjääävligtfort!

Chop chop!!

Ibland händer det att jag blir effektiv. Det är sällan och framförallt kortvarigt. Men idag small det till. ALLT ordnades som hade stått på listan och gett dåligt samvete och nu sitter vi här i köket och är stolta över oss och vår effektivitet. Emma klappar sig själv på axeln lite då och då, ett internskämt hon uppfann för några år sedan och fortfarande fnissar nöjt åt.

Vi går från klarhet till klarhet här och ikväll har vi för första gången på länge hoppat över vinet till middagen till förmån för ett glas mjölk. Självfallet har den full fetthalt, något annat skulle vara barockt. Yasmina kompenserar med att hälla i en klick smör i sin tveksamma soja-dryck. Just nu sitter hon och löser korsord med BLÄCK-penna. Kaxigt.

Vårat hushåll är komplett förutom en sak: snacks. Jag går och nallar russin från müsli-paketet. Det har blivit en sport, ju fler russin per nävtag desto bättre. Hittills är mitt rekord fem. Det hände nyss och det är av denna anledning som jag nämner mitt annars lite puckade beteende.

Nedan kan du skåda listan:

ATT GÖRA:

- Skaffa franskt mobilnummer
- Städa
- Nå level 27 på Tetris
- Tvätta
- Handla mjölk
- Äta lunch

Effektivt, och detskagåjäääävligtfort!

Please Make U-turn, If Possible

Gårdagens festande var grymt. Vi tar det igen: gårdagens festande var gryyyymt. Så.

Yasmina har kommit hem från en promenad i Monmartre och kan nu endast tala i diktform. Hon försöker sig på att rimma lite då och då och jag ser att hon i smyg ställer sig på knä och låtsas vara en tiggande dvärg. Lustigt det där med hur inspiration påverka oss olika.

Emma och jag lyckades med konststycket att inte röra oss en enda kvadratcentimeter under hela dagen. Jag har fått restriktioner på matförrådet för att jag "råkat" äta upp ett helt paket flingor. Det talas om att vi ska införa bonuskort här i köket, där de olika nivåerna ger en rätt att förtära vissa förplägnaden.

Idag hade vår inre kompass fått kuku och vi (Emma och jag) vandrade planlöst runt runt runt Champs Elysées i tre timmar. Vi övervägde ett tag att ta en taxi hem (det var när vi blivit tjenis med den hemlöse kastanjeförsäljaren, han som Yasmina fotade för övrigt) men skam den som ger sig.

Under denna promenad uppkom karaktären Karin som spelas av Emma och hennes sidekick, med samma namn som undertecknat. Karin är jävligt bitter och pissar på världen, men med små subtila rörelser och uttryck. När Emma spelar denna Karin förkroppsligar hon allt detdär tantiga och svenska som vi hatar och stör oss på. Men vi gör det såklart med kärlek.

Nåväl. Vi hittade tillbaks till vårat hem och kan nu lugnt konstatera att vi och nomaderna har vandrat ungefär lika lång längd. Bara att nomaderna har aningen ballare utstyrsel. Nästa gång det är dags för stadvandring svänger vi in oss i ett lakan.

Då jag finner psykisk träning minst lika viktig som kroppslig ska jag återgå till mitt parti Tetris. Over and out!

Superlative Conspiracy

Efter att ha spenderat en eftermiddag på en trång sightseeingbuss brevid en kadaverluktande libanes samt en efterhängsen fransman vars radar för signaler hade loggat ut för evigt är vi väl värda en utgång med stort U.

Vi pratar superlativens superlativ. Guldleggings, konfetti, Fun Radio och Johnny Depps bar.

När libanesen blev som mest påfrestande med sin låtsasguidekunskaper testade jag hans tålamod genom att fråga om han kännde Marie Antoinette personligen och om vilka färger franska flaggan hade.

När det var dags att skiljas åt kom det obligatoriska telefonnummerutbytet. Nästa gång jag handlar hos Surpuppan ska jag fråga om hennes nummer, så att likvärdiga individer med Libanesen kan kuttra med henne istället.

Men nu går vi vidare från Mr. Falafel och förkroppsligar låten under:

C'est quois ça?!

Vi sitter i köket och mår oförskämt bra. Radion skräller och upprepar gång på gång "La Canal de Fiesta". Helt rätt.

Idag har jag och Tjasmi-in återvänt till våra gamla kvarter i Gare de l'Est, samt agerat papparzzoz på varandra. Yasman blir alltid bra på kort. Jag har ännu inte repat mig från min Sorbonne- bild och ser därför ganska fientlig ut på samtliga kort.

På Emmas initiativ har vi ätit schnitzel till middag. Det. Är. Så. Gott! Hon har även utmanat oss att leva på existensminimum någon gång ett tag framöver. Under obestämd tid då också. Denna tid förändras ständigt. Från en vecka, till tre dagar till...tja, en kvart. Som den tävlingsmänniska hon är ser jag hur hon slugt kollar in priser på gryn i mataffärn och häromdagen fann jag en hemsida uppe på Hur man effektivast fångar duvor. Skumt.

Ovanstående citat är något vi ofta uttalar på 3 bis RLJ. Tänk er en skitförbannad gammal Paris-tant som beställt in omelett med skinka och extra lök. Och när le garçon kommer in utan den extra löken är måttet rågat. Tanten ställer sig upp, fräser med nasal röst och sprutar lite baguettesmulor över bordet medan hon viftar med handen:

"C'est quois ça?!"

Denna tant älskar vi och hon älskar oss (i största hemlighet). Det bästa: hon gör sig inte heller på kort!

C'est la guerre

Efter att ha kokat gröt på den osedvanligt torra müslin fick det vara nog! Familjen begav sig till Monoprix på extraprisjakt och kom överens om att äta köttfärs och lök i sisådär åtta veckor. Och pasta, herregud, glöm inte pastan!!

Det är lustigt det där med smak. Emma kan inte för sitt liv inse det succulenta i ett glas apelsinjuice och om du vid tillfälle skulle vilja hämnas på Tjasmi-in, servera henne en skål grillad paprika med kokta grönsaker till.

Om Jag någonsin gjort Dig läsare något otyg, please do not hesitate to serve me coriander*. Lyckligtvis är inte jag en av dem som åker på och får myggbett på svennebanan-thai- resan, och behöver därför mycket sällan tackla denna diskmedelssmakande krydda.

Tobakskärringen jobbade idag igen och vi hämnades genom att vända samtliga sträckpriskoder helt åt fanders. Ha! Surpuppan vs Familjen 0-1.

Ikväll kommer lite gäster på besök. Elin och Josefina är två förträffliga homo sapiens som vi mer än gärna vill dinera med. På menyn: Pasta el Diablo och Emmas stämmsång. Nu ska jag gå och tända ljus, köpte ett 100-pack och vill utföra min egna variant av myth buster och se om det kan bli aningen varmare.

Bon soirée!

*Uttalas med kraftig indisk brytning

"You are a winner. I can smell it"

"I know magic"- Tobbe Trollkarl

Det är lite uppochnervända världen vi lever i här. Tider fyller inget syfte mer än att de påminner oss om vad vi skulle ha gjort om vi fortfarande bodde i Stockholm. Frukost, lunch och middag har förskjutits sisådär tre timmar så igår åt vi en makalös omelettmiddag runt tiosnåret. Inge könst.

Om dygnsrytmen har förskjutits ner så har partypulsen höjts upp. Tisdag är vanligtvis förknippad med lite livsångest och förbannelse över att det inte ens är måndag då man är befogat att vara lite bitter. Men som sagt: uppochner.

Vi bestämde oss för att förgylla Paris nattliv med vår närvaro och satte oss i en taxi till en, vad vi trodde, flashig klubb vid namn Le Perle. Döm av vårförvåning då vi insåg att vi hamnat på ett, missförstå mig rätt, upp- pimpat Treat.

Liksom på Treat var ölen god och vinet vinäger. Till skillnad från Treat fanns en hel hop galna fransåser som alla likagärna kunde vara sprugna ur...Nej, det finns faktisk ingen liknelse. De är helt galna och alldeles alldeles wünderbara.

Vi fann två compadres med sidekick som tog på sig ansvaret att visa deras kvarter. En sammanfattning av denna kväll kräver ett helt eget blogg inlägg och om båda våra två vänner med sidekick skulle jag faktisk kunna skriva en bok. En kortsammanfattining bara: salsa, gitarrspel, trolleritrick och insidertips om hur man ger ut visitkort på snyggaste sätt. Samt att även Black Eyed Peas låt "I gotta feeling" har viss mått av djup. Förklaring följer nedan

Den ene av duon med sidekick var en rullande citatmaskin och gjorde det omöjligt att ens minnas ett enda av hans klockrena citat. Förutom det du kan läsa som titel här ovan. Den var, som Emma skulle uttryckt det: Spot on!

Efter det andra mazeltov:et följer ett ljud som jag alltid trott var något ballt technoljud. Fel. Láchaim sjunger de, vilket är ett judisk glädjerop enligt Yasmina samt duo med sidekick.

Finns det hjärterum...

Serien här ovan sammanfattar det problem vi tacklar mest här i Paris.
"Spot on!" som Emma skulle uttryckt det.

PS: Tryck på bilden så kommer hela serien upp.

PS2: Emma är muschen.

Månnåprääiis.

Häromdagen övrraskade Emma oss alla med att ha köpt finfina croissainter till oss alla till frukost. Eftersom det var söndag då tillkom även pain au chocholat. Fäääijnt!

Eftersom det här med att bo tillsammans handlar om att ge och ta kändes det inte mer än rätt att ge idag. När jag vaknar av att kuddjäveln tränger ut mig från min egen säng bestämmer jag mig för att ge mig ut på äventyr.

Jag styr stegen till Monoprix med Miike i öronen. Väl på plats på supermarcadon plockar jag på mig det jag behagar för att sedan stå i kassan och vänta.

Det är något märkligt som händer nu. Min tidigare euforiska känsla byts ut mot någonting annat. Jag känner stress, panik, lite vemod. För det maktspel som förekommer mellan mig och den tobaksförgiftade kassörskan mittemot är någonting jag stött på alltför ofta här. De vill liksom inte tillkännage att de hjälper en, för dom, touriste och gör det högst motvillgt. Då jag är solo så kan jag inte hämnas på tanten genom att prata högt på svenska med Emma eller ordvitsa på engelska med Just Yaz.

Nåväl. jag återvänder till slottet och möts av en strålande glad välkomstkommitée. Matkassarna mottogs med stor entusiasm då de innehöll vår allas våta dröm:

Apelsiner, Baby Bel samt *trummvirvel*: toalettpapper med persikordoft.

Act your age!

Igår hände något knasigt. Vi promenerade från den hiskeligt dyra Turken (mataffären) då Yasmina plötsligt utbrast:

"Isa, du har ju inte fyllt nitton än"

Uttalandet är lite knasigt, men det händer ofta och jämt att jag misstas för att vara både 43 och 12 år gammal. Konversationen fortsätter:

"Nä, det har jag inte"

Mitt accepterande av min icke ålder är även det en aning mystiskt men detta är inte heller det märkliga. Nej, det knasiga i det hla är att det tar ett helt kvarter innan jag kommer till insikt. Jag saktar in, griper lätt tag om Yasminas arm och tittar smått chockat på min rumskamrat.

"Men. Jo. Just det. Det har jag ju"

Vad kan vi dra för slutsats av det här? Baaah, livet leker och man måste ju ha barnasinnet kvar för aktiviteten lek. Ju yngre desto bättre. Så det så.


Ovan presenteras den låt som gått på repeat i snart tre dagar på 3 bis RLJ