Do you believe in love?

Dagen började med att vi gick och la oss.

Yasmina och jag upplevde Paris nattliv tillsammans med vår vän Josefina och companie. Här har pojkarna inga hämningar och rätt som det var befann vi oss på en nattpromenad genom vår älskade stad. Diskussionerna pendlade mellan livsmål och så självklart den oundvikliga frågan: "Do you believe in love?"

Mitt svar var lika blixtsnabbt som självklart: "No. I believe in wine"



Idag har vi lärt oss att aldrig mer handla på turken på hörnet. Samt att den ultimata motionen är jogging i Parc Monceau. Emma har bakat pizza i svenska kyrkan och hävdar att detta med största sannolikhet är hennes mest spårade aktivitet någonsin. Samt att Yasminas mått på pasta är helt åt fanders. Vi äter köttfärsås och pasta för andra dagen i rad nu. Något vi gör med stolthet, bättre än Vapiano.

Imorgon vässar vi orienteringssinnet och beger oss till Blv de Raspaille för språktestet. Emma och Yasmina går omkring och böjer verb lite sporadiskt, jag övar min franska genom att aktivt lyssna på den franska Spotify- reklamen.

Maille senapsburken är kronjuvelen i vårat kylskåp. Och Miike Snow regerar i just nu på 3 bis Rue Leon Jost.

Ensemble c'est tout

Enligt sägen äter Parisarna croissainter till frukost. Eftersom det är lördag och vi lyckats sova ostört (trots att nån jävel schnarkar) firade vi denna soliga lördag med croissaintfrukost. Vi har kommit till insikt att bröd är mest dekoration. Det är smöret som är det elementära. När vi blivit lite varmare i kläderna ska vi helt enkelt sluta med bröd och endast förtära smör.

Polotröjorna och baskrarna åkte på och vi spatserade längst ett strålande Champs Elysées. Emma förundrades över att fransmänen lyckats bygga rondeller och Yasmina tog kort på hemlösa. Anna och jag övervägde att köpa brända mandlar från uteliggarn, men Yasmina tog kort på honom istället.

Nu sitter vi i köket och Googlar. Mitt förhållande till min dator är svajjigt. Jag vill döpa den till något fult och elakt bara för att den är så opålitlig. Men så står de andra Macarna brevid och mallar sig och jag får lite skuldkänslor att jag dissar min egna PC. Så öknamnet uteblir.

Då vi äntligen införskaffat kaffe ska vi nu ha ett äkta svenskt kafferep, och därefter tupplur.

"Kusin Viktors gata. Direktöversatt"

Kusin Viktor här ovan


Individer som orienterar frivilligt har för mig alltid varit ett mysterium. Så även idag. Dagens uppdrag var att anmäla sig till franskakursen på Sorbonne. En enkel procedur kan man tro, men gifetvis har Grodorna lyckats krångla till det.

Till en början måste du finna kontoret där du hämtar en grön lapp, en så kallad "Convocation". Denna A7- lapp tjänar inget som hels syfte. Faktum är att den är så obetydlig att det först kändes som om någon hade skämtat aprillo med oss. Men utan lappen fick du ingen plats i kö nr.2 där du får ditt studentkort, så denna sanslöst förvirrade procedur är sann.

Dessa kontor ligger placerade på olika bakgator och korridorer på Sorbonne och därför har vi alla fått slipa vårat orienteringssinne. Då vi alla tre litar blint på varandra har vi alltför många gånger promenerat i bestämd takt i en viss riktning för att senare inse att vi vandrat utan mål. Det kan tolkas som oseriöst men jag tycker att det är fint.

Emma och Yasmina ser presentabla ut på sina studenkortfoton. Men trots min längd kommer jag aldrig bli någon sypörmådäll (supermodell). På mitt foto ser jag ut som en halvblind Onkel Fester. Vinkeln är tagen snett underifrån och jag ler lite tafatt i kameran.

Vi har storfrämmande här ikväll. Anna har kommit på besök and she beared gifts: macarons! Vi bjöd på Muscador. Att dricka det är en nostalgitripp i dubbel bemärkelse. Dels smakar det lekis- saft, dels så var det denna dryck som kom att färga vår förra Paris- vistelse.

Imorgon väntar stora äventyr! Vi har ännu inte införskaffat kaffe. Och som en vis individ uttryckte det:

"Inget hem är fulländat utan kaffe"

Tummen Upp!

Bara det facto att vi åt frukost för sjuttio svenska kronor kan inte annat än göra den här dagen till episk. Hittills har vi insett två saker:

- Deit är fäjnt i Paräääjs

- Variationerna på pasta är oändlig.

Vårat hem är ett slott och då skriver jag inte detta i någon ironiskt ton. Så är fallet. Två perfekta rum, ett sanslöst mysigt kök men framförallt: separat dusch och toalett. Himmelskt.

Den annars så stilrena inredningen bryts av med en, för oss, oväntat inslag: en enorm kista som redan hunnit få öknamnet "The Coffin". Varje gång någon uttalar detta namn får Yasmina gåshud och Emma nyser tre gånger på rad.

vi har spekulerat i vad denna kista kan innehålla, då det är strikt omöjligt att öppna den. Några förslag:

- Våran husvärd Carola
- Hitler, död eller levande har vi ännu inte enats om
- eller en gömd skatt. men det känns lite, tja...fyrkantigt.

Det gäller ju att tänka utan för låd..eeh, jag menar såklart: The Coffin.

Undvik allt utom frestelser

Vi har kommit till en punkt då vi gör allting för sista gången här i Stockholm. Nästan varje aktivitet blir den sista på länge och just därför måste man utföra dessa aktiviteter till max.

Som att äta svensk mat. Min kärlek till filmjölk är väl inte särskilt extraordinär men i dagarna har jag utvecklat en passion för denna trögflytande dryck.
Detsamma gäller knäckebröd, hushållsost och skogaholmslimpa. Framförallt skogaholmslimpa. Dock inte Kalles, där går fan gränsen.

Att åka tunnelbana har aldrig varit mer sentimentalt. När den ännu anonyma Tunnelbanekvinnan meddelar mig att ta det försiktigt när jag ska stiga av, vill jag krama henne och tacka för all den omtanke hon skänkt mig genom åren.

Men Paris förtäring och tunnelbanor är fullt ersättningsbara mot Stockholms.

Det som jag frossar i mest, det ting som jag aldrig kommer att stöta på i Paris är ett badkar. Jag har alltid upplevt det som stressigt att duscha. Man har ständigt vatten i ögonen och om man står utanför vattenflödet så börjar man frysa. Dumt.

Därför badar jag i snitt tre (men helst fem) gånger om dagen. I filmjölk. Gärna med en skogaholmssmörgås i hand.

Jag ska till Paris! Och du?

När det enda namnet som går hett i din iPod är John Williams; geniet bakom bland annat Star Wars och Indiana Jones soundtracken, ja då vet du att någon form av episk livsförändring är i görningen (eller så har du bara förkärlek till bombastiska musikstycken, vilket inte heller är fel)

Parisresan har legat och lurat runt hörnet i snart ett halvår nu. Den är numera en del av vår identitet. Den har varit den ständigt återkommande repliken sedan ett år tillbaka då samtliga elever i tredje ring ville höra sig för vad deras jämlikar skulle hitta på sen.

Paris har varit vårat hemliga vapen när något stolle kommit in på KTH. Ett tungt vägande argument när man undrar varför man ska bemöda sig att betjäna kunden med fruktansvärd kroppsodör. Vårat gosedjur i tider då man fakist inte såg solen. En. Enda. Gång.

Jag förbannar fröken Hilton för att hon tagit namnet, annars hade jag utan tvekan döpt om mig och mina framtida barn inklusive förmodat husdjur till Paris. Milano låter lite fjolligt och Oslo känns bara dumt.

Det känns något chockartat att inse det faktum att vi fatiskt ska iväg. Detta är inget skämt, utan faktiskt en realitet. Snart sitter vi där på planet med fjärilar och den sista skålen svensk filmjölk i magen.

Och jag är helt övertygad om att det enda jag där och då kommer att fundera på är:

Vad ska jag lyssna på under det avgörande ögonblicket då planet lyfter?

Star Wars eller Indiana Jones?

Svaret kommer om två veckor och fyra dagar.