Sista inlägget

Det hände! Dagen kom då vi packade våra prylar. Möblade tillbaka. Städade duschen för sista gången. Åt en sista Inferno och Isa-delight. Nu sitter jag på Taptogatan igen. Det är ett av mina hem. Det andra kommer föralltid att ligga på 3 bis Rue Léon Jost. Och det kommer alltid att bestå utav:

Christian, Snoddas, Fransoser, Kycklingarna, Framor Ester, Kusin Viktor, Karin, Optimisten, "Han-som-tror-att-alla-är-ute-efter-honom", "Men Isa...", "Men Emma...", Tjassmiin gå till ditt rum!, Har du sett Peters börs, Jo si, budget, soporna, disken, rödvinet, mina kronärtskockshjärtan, Fäjnt i Paräjs, Det är lugnt jag har försäkring, Regime, Piège, Sauf, Nils Karlsson, Min jävla dator, Rauterjäveln, Coca-cola zero, Californication, Megavideo, Facebook-uppdateringar, Steves skateboard, Emiiilioooo, Edward, Hatice, Hatice, H-A-T-I-C-E, The Coffin, Mördarn, Frank, monoprix-kärringen, monoprix-påsarna, Mie&You, skavsår, liggsår, magsår, St Marc, St Huberts, Comté, micro pipet, Yonathan och Arfi, V.I.P Room, när isa är andaktsfull, när Yasmina är håhåå-ig, när Emma är försenad, när Isa är endast full, Naaahh..., Jag har en polare som, :) , Käääääm, smaskande, snarkande, skrattfester, gråtfester, dansfester, fester, Norskan, Jitu, couscous, gammal paj, mjölk (ja, vi har köpt!), total klädkaos, red cup, pannkakor, Naaaajs, Höö..s'är...ägd!, YES!, Chiripa, Chinito Chinito, Fun Radio, Côte du Rhone, Alors on Danse, My moon my man, Rude Boy, hårborstar, tända ljus, omeletter, Spotify, Lillen!, Nycklar i dörren, Emmanuel, Manuuueuuu, byxdräkte, paljettkvajer, Yasminas nya kjol, Tatiana, Rövarflickan, brus, laktospiller, pigeons, tuschpennor, utelåsningar, baby bel, poängkort, tulpaner, enhörningar, Flower Bomb fester, catwalks...och mycket MYCKET mer.

Tusen tack Familjen för att ni är ni. För att vi aldrig bråkade. En enda gång. För att vi stod upp för varandra. För att vi höll varandra i handen när någon var ledsen. För att vi skrattade åt varandras skämt. För att vi var rättvisa. För att vi gav varandra rum. För att vi blev riktiga vänner. Bästa vänner. För att vi faktiskt gjorde så att vi fick de bästa fakking månaderna i våra liv. Och att vi fick dem tillsammans. Mille mille merci!

Utan er, inget liv. Så är det.

Nu sätter vi punkt för den här bloggen. På det här äventyret. Det känns skumt, för detta skulle ju aldrig ta slut, det kom vi ju överens om!

Något som är ännu skummare är att jag ska tillbaka till Paris på torsdag.
Jag blev scoutad fyra dagar innan vi skulle åka hem och ska nu prova på modellyrket i Paris under juni och juli.

Men det är ett nytt äventyr, av annan karaktär.

Mitt äventyr med er: Emma och Yasmina (aka. Familjen) Anna, Carro, Rebi och Elin är och förblir oslagbart. Så är det bara.

L'amour toujours och visst så återförenas vi snart igen! Right?

Stor puss och kram och massa kärlek! Isa

It's Not What You Know, It's Who You Know.

Fika är en mycket svensk aktivitet som inte ens går att översätta. Jag har alltid varit ett fan av denna aktivitet och just därför var det det jag och min mamma gjorde när hon var på visit här i Paris. Men efter vårat fikande här så är jag lite osäker på om jag någonsin kommer kunna fika i Stockholm igen.

Som de fika experter vi är begav oss till anrika Café de Flore, ett såntdärnt café som man bara måste ha besökt. Väl på plats, med varsin omelett serverad och de bästa platserna på hela uteserveringen (in a heeörnn) kunde vi konstatera att livet inte blir mycket bättre. Plötsligt avbröts vår harmoniska tillvaro av en gammal monsieur som ville veta om vi kände till fotografen David Hamilton. Den gamle höll i en bok med Hamiltons titel på, och jag tyckte att jag kände igen namnet men svarade nej för säkerhets skull ifall jag skulle hamna i någon slags frågestund om människan i fråga.

Den gamle återgår till att tala med sina bordsgrannar och mor och jag tuggar vidare på våran omelett du jour. Plötsligt stormar en tvättäkta Tropez stekare servringen och annonserar högt oh ljudligt till Den gamle

"Mister Hamilton, zank yu fore ze best zummer of my life!"

Den Gamle var alltså David Hamilton själv.

Utan att jag inte riktigt minns hur det gick till så bytte vi nummer och dagen därpå återfann vi varandra på samma café och hade en mycket intressant lunch tillsammans.

Herr Hamilton är lite av vad man skulle kunna kalla en instutition, han har gått från att vara en vanlig männsika till någon som man refererar till som ett verb. Han är Jack Med Jack Nicholson, Jane med Jane fonda och Steve med Steve McQueen. Och ALLA känner Mr Hamilton. Under vår tvåtimmars lunch hann både Ferrari- arvtagaren, Club Meds högsta chef, författare och andra erkända fotografer svänga förbi och morsa på Hamilton. Overkligt och fruktansvärt häftigt.

Syftet med lunchen var väl lite oklart, om det mest var för att ha någon att dinera med eller något annat men när Herr Hamilton frågade mig om jag ville bli känd kontrade jag med att vara minst lika kryptisk:

"Depends on what you get famous for"

Med tanke på det inte så lite dekadenta inehållet i den portfolio Hamilton gav mig så kanske ett framtida sammarbete med honom är lite väl promiskiöst för min del. Men ack, vilken upplevelse. Och bara i Paris.

Väljer att avsluta med ett citat från Hamilton själv när vi diskuterade Sex and The City (vi hann gå igenom allt mellan himmel och jord under lunchen. Allt från hans karriär, modeller, han hat mot digitalkameran, ungdom, förfall, mat, vin etc.)

"Sex an The City, pha! Never seen it and never will. Those kind of titles pisses me of"

Om jag säger att jag kommer ha svårt att någonsin fika i Stockholm igen, förstår du mig nu?

Always gotta passion for flashion...

Jag tror vi alla har den. Antingen i huvudet eller nedskrivet på ett litet parfymdoftande papper. Eventuellt i en dagbok. Jag talar om den så kallade "SAKERJAGMÅSTEGÖRAINNANJAGTRILLARAVPINN"- listan. De ser lite olika ut, men de brukar inkludera lite spårade, inspirerande och spontana upptåg.

Förra onsdagen var det dags för mig att kryssa av en punkt på listan. Jag blev ju som sagt tillfrågad om att bli modell för en tjej som gör sitt slutprojekt på skolan Atelier Chardon Savard deras hemsida finner du HÄR:

http://www.atelier-chardon-savard.com/fashion_design_school_paris_atelier_chardon_savard_events.php?item.53

Oanandes om vad jag verkligen gett mig in på tackade jag glatt och aningen smickrat ja.

På dagen D insåg jag det stora i uppdraget. Jag kommer till Cirque d'Hiver, en jättecirkus, där showen ska hållas. Jag kommer även till den plats där Paris och förmodligen nästa generations toppdesigners håller till. Vilken inspiration, vilka kreationer, vilka människor. Vilken stämning!!

Allt som allt var det 21 grupper med 3-4 elever per grupp som fått varsitt tema att jobba med. Min grupp hade "New York Dandy" som tema. Vi kan väl sammanfatta det hela med att jag bar oragne läppstift, turban samt skyhöga klackar. Samtidigt.

De andra grupperna hade teman som Schizofreni, Spanish funeral, Just Married och Tea Time. Vitt skilda ämnen och resultat därefter med andra ord.

Hela förmiddagen togs upp av smink, klädbyten samt inövning på perfekt swagger (gångstil). Så var det dags för showerna, en för press och en för familj.

Det kom 4000 åskådare. Per show.

Hela tillställningen var både absurt och fantastisk. Kom på mig själv med att vilja vinka lite spontant till "publiken", men då vi blivit rådda till att ha "beacoup d'attitude" kändes det lite...nja.

Blir mer och mer förälskad i staden för var dag som går. Under mina fyra månader här har jag upplevt mer fashion än jag någonsin gjort i Stockholm. Och då har jag ändå läst Ebbas blogg regelbundet. Knasigt!

När jag väl kom hem tog jag fram mitt parfymdoftande papper samt min guldpenna och kryssade av punkt:

- Bära turban, orange läppstift samt skyhöga klackar. Samtidigt.

Only in Paris mes amis. Only in Paris.

Quel heure est-il?

När vi smått chockat konstaterat att..:

1. Vi hade mösspåtagning för ett år sedan
2. Vårat lov snart var slut

...bestämde vi oss för att ta tag i våra liv och bjuda till fest. Hela paketet including chèvresnittar, välkomstdrink, finskor (alltså sådana man har på fötterna, inte nationalitéen) och totalorganisering av La Casa. Ett tag tänkte vi ta det snäppet längre och göra en valborgsbrasa av samtliga Monoprix- kvitton men vi kom till insikten att vi åtminstone kunde låtsas ge de andra en chans att toppa vårat kalas. Ja, Ödmjuk is my middlenamne.

På dopparedagen gick jag upp tidigt för att, trott eller ej, gå på casting. Tidigare under veckan hade jag och Just Yaz gått bananas på H&M där jag, mitt i min shoppingeufori, blev tillfrågad om att gå en visning för en modeskola som har sin avslutningshow nästa vecka. Som lång och svensk såg jag det som min plikt att tacka ja. När jag senare tittar närmare på vad det är för visning förstår jag att detta är serious shit. 3500 åskådare och backstagepass. Kanske skulle struntat i de där chèvresnittarna trots allt.

Jag kom iallafall med och har nu en inbjudan för en gäst till showen. Utan att mina fellow compatriots vet om det så har jag kört Ole Dole Doff mellan dem hela helgen. Just nu är det lika mellan dem men ett tag var Emma ljusår före Tjassmiin.

Nåväl. Väl hemma transformerades vårat konstprojekt aka "The Chaos Crib" till en välorganiserad och noggrannt dammsugen våning till tonerna från Fun Radio.

Vår nervositet för huruvida the local boyz och svennarna skulle interagera med varandra var som bortblåst minuter efter minglet gått av stapeln. Ni vet de där tillfällena i livet då man har känslan av att en tillvaro är som en schvajnigt dyr och välmekaniserad klocka där alla funktioner och kugghjul klaffar perfekt? Just så var kvällen. Som en dyr klocka. Som endast finns i ett exemplar. Speciellt gjord för oss. Man I love my life!

The Art of Delight

Lovet börjar lida mot sitt slut. Jag känner mig lite snuvad på konfekten. Vad i självaste! Det började ju nyss, men så har vi ju haft väldigt roligt också.

Igår påbörjade vi upptakten på vad som är The Grand Finale på Vårlovet. Familjen gick på konsert. Rihanna har ända sedan vi kom hit skrålat i radio att en bus-pojke ska komma till henne och det kändes inte mer än rätt att se henne på riktigt nu när det föll sig så bra att hon spelade i Paris.

Minns när jag var 10 år och gick på Britney- konsert. Hur magiskt allting var. Stämningen, vågen, massa massa människor. Och så den där obeskrivliga känslan man får i magen när man faktiskt ser sin stjärna i livet. Hon som kan sätta ord och toner på vad man känner och tänker. Igår blev jag 10 år igen. Och resten av familjen också för den delen.

Vi grinade. Vi skrek. Vi dansade. Detta tillsammans med 18 997 andra åskådare som alla var lika betagna som oss. Gud. Vad. Hon. Var. Bra. Redan på plats bestämde vi oss för att se Sean Paul när han kommer till staden. Men vi missar Jay- Z med ynka tre dagar. Merde! Får väl tvinga Emma att rappa på Empire State of Mind och Just Yaz att ställa upp som Alicia Keys den 6 juni istället. Det blir minst sagt underhållande.

I övrigt så har lovet blivit en av de bästa någonsin. Vi har uppdaterat garderober. Övat på restaurant-franskan och blivit tjenis med vakterna på Vippen. Samt fullständigt ignorerat både tvätt, disk och all form av organisation i hemmet. Mamma skulle kalla det kaos. Vi kallar det konst!

Imorgon blir det dock andra bullar. Familjen har bjudit till fest på RLJ och alla som kommer skall mötas av ett strålande rent och snuskigt välstrukturerat hem. Om vi får tummen ur villsäga. Just nu är det mycket roligare att mima till Pon Da Replay och tacka för låtsas- Grammys...

Men snart så. Ska bara ta av mig djurdräkten.

Vår vår är vår!

Lillebror

Nedräkningen till lovet är nu över och vi spenderar numer våra dagar i vågrätt solarställning i Parc Monceau med varsin burk läskedryck i hand. Något avundsjukt tittar jag på de franska gussigullparen som sitter och utbyter saliv i skuggan av ett körsbärsträd. Leker då och då med tanken att spontant skeda med en ensam fransos som ligger och solar i gräset. Men efter en stunds övervägande inser jag att min grad av promiskiösitet ännu inte nått den nivån, och kommer aldrig att göra. Aldrig.

Vårt tidigare så strikta och planerade schema har nu bytts ut till ett mycket spontant och alldeles alldeles underbart. Som att äta amerikanska pangkakor till frukost, lunch, mellis, mellis och middag. Som att sova. Som att bilda en hög av all tvätt och förundras. Som att kolla på Twilight och skratta. Som att gå in på YSL och titta på allt och grina. Som att spela sten-sax-påse med Bob Sinclair. Det blev oavgjort, om ni undrar. Som att faktiskt kunna orientera sig i den stad som än gång kändes så oändligt stor och främmande.

Egentligen var det tänkt att Prinsen aka. Lillebror skulle komma på besök, men då världen bestämt sig för att spotta mankind och vår planeringsmania i ansiktet så blev det inte så. Därför får Tjasmiin agera lillebror i några dagar, och det går ju alldeles utmärkt! Igår kväll åkte vi upp i Eiffeltornet och jag fick berätta med moderlig och något överseende röst för henne om vad alla ljusprickarna var för något. Ikväll är dock Yasmina sitt vanliga jag och Familjen ska styra kosan mot det franska nattlivet och dekadensen. Där existerar varken körskbärsträdspar eller pangkaskmaraton. Men likväl schyssta dancemoves och tung bas. Samt känslan av att vi har ledigt i en och enhalv vecka till och att man kan stanna tills man blir hungrig på pannkakor. Living the dream baby, wooo-hooo!

Hitta Nyckeln!

Emma går numer under namnet Nyckelpigan
När vi kom hem från skolan skrek skafferiet om att bli fyllt, så sagt och gjort tog vi med oss inköpslistan som endast hade ordet ALLT! skrivet och begav och till Monoprix.

Vi botaniserade och plockade på oss allt ifrån tofubiffar, till cocosyoughurt till extra mintig tandkräm. När vi kommer till kassan inser vi att vi färmodligen plockat på oss åtminstone en av varje artikel i hela affären, och det skulle krävas en tredubbel uppsättning familjer för att få med sig allt hem. Vi gör en deal med kassören, och vi packar våra varor i vagnen istället för en biljard plastkassar.

På vägen hem är vi både hungriga, trötta och fnissiga och det känns som om vi är något alldeles extra där vi går på gatan med en vagn full av mat. Som en slags sjuk paradox av en fattig uteliggare som fyller sin vagn med allsköns skräp och löv. När vi går där, inser vi unisont att detta är den typ av tillfälle i livet som man kallar Kodakmoment och vi ber Emma kila efter kameran.

Kvick som en vessla springer hon och hämtar...men när hon återvänder har hon något mörkt i blicken.


"Jag har låst oss ute"

Familjen står nu, likt den tidigare nämnde uteliggaren utan hem, men med en kundvagn fylld av mat. Den situation som vi tidigare ville föreviga har nu plötsligt blivit det motsatta. Vad göra?

Ja, kundvagnen skulle ju prompt tillbaka. Vi är ju stammisar och kan inte sabba vårat rykte ÄNNU MER efter vår fejd med surkärringen. Vi packar upp all mat snyggt och prydligt framför vår dörr och slår sedan läger. Ringer vår värd som inte svarar, tar ett äpple och börjar klunsa om vem som ska få sova i barnvagnen som står parkerad utanför oss.

Ett samtal till, fyra, fem, tjugotvå gånger fick vi ringa innan värden svarade. Det har då gått tre timmar och vi har hälsat på samtliga grannar som passerat under kvällsruschen. Samt svarat "Det är bara bra" på samtliga som ställt frågan "Hur står det till?"

På något sätt var det lite synd att vi blev insläppta sådär vid nio- snåret ändå. Familjen har förmågan att skapa en kul situation av det mesta, och så även av det här. När vi tillslut kom in, lagade vår mat och sedan skulle sätta oss att äta bestämde vi oss för att:

1. Göra en urban pic-nic ute på gatan
2. Leva som hobos i 24 timmar innan vi åker hemmifrån.
3. Silvertejpa nyckeln på Emmas mage.

Länge leve Farmor Ester

Skolan alltså. Min klass har utvecklats de senaste veckorna och jag börjar se både mönster och sammanhang. Som att lektionerna inte fyller något som helst syfte om inte vår riktiga lärare är där. Jag blir som förbytt, sitter och spelar luffarschak med Eduardo och stirrar ut lite tveksamma individer i vår klass.

Det är kul det där att se hur långt man kan gå utan att gå över gränsen i att vara obekväm. Speciellt om person i fråga är en humorbefriad spanjorska som låtsas vara amerikanska genom att bräka på landets dialekt men inte riktigt förstår vad jag säger när jag frågar "What's up?"... Men vad vet jag, min amerikanska lingo kan ju vara djupt ärrad från två somrar på ett USAskt flick-camp där man endast använder sig av djupt kryptiskt slang.

Luncherna blir extra trevliga nu, vi (jag, Eduardo, Guilia från Italia, Amr och Michael från Egypten och ibland Serben) brukar sitta på en kyrkotrappa som har lyckats placera sig mitt i solen och jämföra olikheter.
Amr tycker att Facebook är ett förrädisk och konspiratoriskt verktyg som endast används i syfte att kartlägga människor. Italienare äter inte pasta med sked, så nästa gång någon pretentiös Skryt-Måns hävdar att det visst är så, då har jag Guilia på speed dial.

Idag har jag dock skippat både luffarschack och FN-lunch till förmån att städa, organisera mitt liv och sinne samt inte bli sjuk. Det ligger något i kroppen och lurar. Emma känner märkligt nog exakt likadant. Sjukt hur synkade två människor kan vara.
Den dagen hon vinner Nobel-pris, well då är det bara att förbereda sitt Oscars-tal.

Men tills den dagen kommer är vi i alla fall synkade i den så kallade vardagen. För att bli av med de flesta illasinnade sjukdomar och skit har vi ett schvajnigt bra recept; Drinken Farmor Ester. Namnet kommer från den fiktiva person vi tror att vi låter som när vi talar vår mycket korrekta och begränsade skolfranska.

Farmor Ester består av: grapefruktjuice, citron och lime press samt frivillig dos av vodka. Dricker man den blir man en riktig vinnare!

Vill även tillägga till den som förundrats av den minimala procentandel särskrivning i inlägget. Gamla Bettan (mobb-datorn) har bestämt sig för att mellanslag är lyx och därför måste man bestämt snärta till space för att få en reaktion. Jag har kanske därför kunnat upplevas som lite förbannad för de som har hört när jag skrivit detta, men så är givetvis inte fallet. Med en FE i magen är livet solsken och lycka!

Det våras för...

Top Notch Mellis
Jag känner med de som bor i Sverige, verkligen. Ännu en snöstorm och såhär nära inpå april. Inte kul, inte kul. Dock ska jag inte sticka under stol med att Svea Rikes väderleksprognos gör mig till coolaste katten i klassen. Jag kan impa på alla jag vill med att det är snö, kallt och bittert hemma hos mig. Reaktionerna jag får är varierade, men brukar oftast ha någon medlidande kommentar med sig. Så Sverige, bara så att ni vet så har ni en hel franska-för-nybörjare klass som tänker på er. Känns väl bra?

Här så har våren lekt lite tittut med oss. Ibland är det 20 grader som, för att citera min äkta hälft Emma; "är den optimala temperaturen för den levande organismen". Word.
Ibland är det 16 grader och då vill man inte klaga, då man vet att moderlandet genomlider en andra istid, men jo, då grinar lite i smyg.

Som svensk känns det främmande att man som fransmännen sätter ett datum för när våren kommer. Här är det den 21 mars som gäller. Vi är alltså inne på vår första vårdagen officiellt. Skulle detta alltså vara i Sverige så skulle det snille som påstår att det är vår idag bli mulad samt få snö innanför dunjackan.

Kära Sverige, bästa Stockholm. Håll ut! Snart kan ni gå utanför dörren med endast fleecekofta och vanliga strumpor. Det blir väl i juni någon gång, så tills dess rekommenderar jag er att roa er med SvDs svåra suduko. De är fanimej helt sjuk.

Episk natt i Paris

Det finns tillfällen i livet då man känner sig som åskådare av sig själv. När den situation du infinner dig i är så sjuk att du inte förstår det när du är där. Eller när du berättar det för dina fellow compatriots heller. Just så var det förra torsdagen.

Jag satt hemma och var sjuk. Scannade Facebook för femtioelfte gången och bad till Gud att få känna smak. Gud bestämde sig för att ge mig smak av La Dolce Vita.

Plötsligt damp det ner ett message från en bekant som hade en polare som skulle på "pre- fashion party" och undrade om vi inte också ville följa med. Plötsligt så mådde jag bra. Plötsligt så satt jag och Yasmina i en taxi påväg till Hotell Maurise. Plötsligt steg vi ur taxin. Och PLÖTSLIGT så har vi hamnat i rökrutan utanför hotellet med Sienna Miller. Redan här började jag ana att den här kvällen skulle bli något utöver det jag någonsin varit med om tidigare.

När vi kom i på hotellet visade sig festen vara en jubileumsfest för parfymen Flowerbomb. Alla som känner mig vet att det har varit min parfym. Jag hade den innan fjortisarna upptäckte den, jag använde den i protest när fjortisarna hade den och jag bär den även idag. Till skillnad från fjortisarna, tack och lov.

Vart man än vände sig fick man en smärre hjärtattack.
Elizabeth Jagger, Tidigare nämnd Sienna Miller, Grace Jones, Viktor och Rolf...alla tycktes vara där.

När det var dags att dra vidare till privatklubben Montana gick jag förbi ännu ett ansikte jag tycktes känna igen. och ja! Det var ingen mindre än Alessandra Ambrosio. Med resten av Victoria Secret modellerna. Vad göra?

Nu kunde jag ju välja att gå förbi och låtsas som om det är vardagsmat att se hela VS entouraget. Men det är det inte. Så jag tog mod till mig. Bad fröken Ambrossio om en bild. Och fick den. Med Yasmina, som alibi på att det faktiskt var vi som tog bilden.

Utanför Montana var det en kö. INGEN kom in. Funderade ett tag på att skaka hand med dörrvakten och smuggla in en 50- euro sedel däremellan. Men jag har varken skillsen eller en 50- euro sedel så det fick vara. Det var nästan löjligt hur många som blev nekade. I princip alla som varit på Flowerbomb- festen stod och huttrade utanför.

"VEM I HELSEFYR KOMMER I DÅ!?" frågade jag mig själv och genast fick jag svaret. Inrullandes kommer en svart Mercedes. Från bilen kliver min barndomsidol och anledningen till att jag både velat färga håret rött, ha en tvillingsyster och en vingård; Lindsay Lohan. Det var liksom den tolfte pricken över i denna kväll.

Jag stod ett tag och stirrade, konstaterade sedan högt i entonig röst till Yasmina och alla andra i kön att: "Där är Li Lo"

Varken vi, de andra eller Lohans svans av paparazzis skulle komma in på Montana, så vi drog vidare och dansade euforiskt till "Hotel Room Service" och konstaterade sedan i taxin påväg hem att ja, detta var utan tveckan den SJUKASTE och mest fantastiska kvällen i Paris och våra liv. Någonsin.

Åh HERRE-GUD vad gott!

Lite lätt omtumlad sitter jag och studerar vårat nydiskade kök. Köket har en tendens att kännas lätt kaosartat om man inte tar tag i disken efter sisådär fyra, fem koppar och tre gafflar och med tanke på att vi hade ramadan när vi kom hem efter att ha salsat på Sens var vår disk minst sagt från helvetet. Emma var dock den räddande ängeln och tog tag i saken, medan jag Googlade på mig själv och de andra två låg och snarkade.

När vi alla hade vaknat till liv begav vi oss till bageriet. Hela den här veckan har jag inte kunnat känna vare sig smak eller doft. Något bittert, då vi bor i detta kulinariska Mecka. I och med att mina smaklökar har varit på semester har allt kort och gott smakat något som kan liknas vid de sammetslena Kleenex- näsdukar som jag strösslar över min del av mitt och Emmas rum. Detta fram tills idag då.

Väl på bageriet införskaffade jag en pain au chockolat och någon spårad dubbelbrioche och nu sitter jag här i köket. FULL-STÄND-IGT KNOCKAD! Både Emma och Yasmina har under veckan noterat att mitt vanliga mantra "Herre-GUD så gott!" varit frånvarande, fram tills nu då, när jag grinade lite för att briochen smakade som solsken och lycka.

Mitt återfunna doftsinne har också berört mig. Jag upptäckte nyss att min nytvättade vit-tvätt doftar exotiskt av vitlök och stekt ost. Applåderar det snille som monterade kökets ventilationsfläkt rakt in i badrummets, i höjd med torkstället. Samt att Familjen väljer att äta vitlök och stekt ost innan utgång. Det visar på ett mod och självförtroende utan dess like. Samt en något begränsad budget. Jag väljer att avslutningsvis citera vår vän Yonathan, som kom förbi med croissainter när jag var sjuk.

"Whats that smell...Oh wait, it smells like teen spirit!"

Malade? Yes!

Det är så skönt att ligga i sängen när man egentligen inte får. Sådär klockan fyra en måndag då man vet att resten av Paris sitter och svettas på ett kontor och är måndagsbittra. Höra hur Yasmina pysslar i köket. Hur hon rostar en macka, svär åt att den blev bränd och rostar en ny. Veta att när Emma kommer hem så har hon köpt mjölk och lite essentiella delikatesser såsom ost och hallonyoughurt.
Man slumrar till efter att ha tryckt i sig en påse Daim och en ostmacka och man känner sig sådär härligt övermätt men samtidigt helt klart befogad att upprätthålla föregående beteende. Man är ju sjuk förbövelen! Man vaknar av att man måste kissa. Man kilar till toaletten, svär åt att golvet är kallt och ljuset är för ljust. Så kryper man till kojs igen. Lyssnar på någon Jack Johnson- låt för att lugna sig från toalettchocken och somnar om. Imorgon tar jag ledigt. Är sjuk och knaprar Berocca. Och gör ovanstående, encore un fois!

Hohoo, familjen?!

Lillen
Vi diskuterar rollerna i vår lilla tremannafamilj. Det faller ju sig naturligt att man efter ett tag undrar vem som är vem. Rollerna som vi har till vårt förfogande är följande: Mamman, Pappan samt Barnet alt. Tonåringen.

Emma aspirerar främst på att vara mamman. Hon fixar. Ordnar med budget och köper mjölk när man minst anar det.
Yasmina kan också gå för en mor. Dricker berocca på morgonen och städar lägenheten.
De är båda så gentila och väna. Har mycket tålamod. De bangar inte på att ha i lite extra djävulspasta (en tjockare och multipelt gånger starkare version av Tabasco).

Jag aspirerar främst på pappa/barn- rollen. Den som får rensa duschavloppet från hår. Och diskar efter taco- middagen (pappan). Samtidigt är jag den som leker hund eller alternativt jätte när man käkar broccoli (de ser ju ut som små miniträd). Om Emma och Yasmina är mamma Karin så skulle jag utan tvekan gå för rollen som pappa Rudolf. Eller Håkan-Bråkan. Emma kan i vissa fall vara slående lik Sune; dagdrömmarn'.

Nu har vi budgeterat i tre timmar. Tolkat chiffer i form av de makalöst krånliga namn som Monoprix har uppfunnit för alla livsmedelsvaror. Säkert surkärringens påfund. Skämmes.

Vi har däremot tagit ett STORT kliv in i vuxenlivet= vi har skaffat poängkort på Monoprix. Det känns som om alla dessa steg in i vuxenvärlden kryper sig på, och hux flux så sitter man där med V.V.V= villa, volvo och vovve.

I mitt fall så vill jag att min vovve ska vara en liten blyg York Shireterrier, med klippt mörkbrunpäls och uttrycksfulla öron som knäpper åt olika håll beroende på humör. Lillen ska han heta. Det är honom jag låtsas att jag är när jag leker hund. Eller snarare, jag förmedlar bara vad Lillen skulle gjort i olika situationer. Faktiskt oförskämt kul att leka Lillen, han är bäst.

Ikväll blir det födelsedagskalas i Marais. Arfi fyller år och hela La Perles elit kommer att samlas på Café Marais (eller Marias som vi kallar det). Det tycker vi om. Lillen är i extas.

Åh, Lilla Familjen. Jag tycker så mycket om er. Såhär borde varje lördag vara.

Aaaahikea this is good!

Klart hon är glad, hon mäter ju bara 166 och en halv

Min säng och jag är så lika. Vi är smala, svenska (IKEA) och mäter 180 centimeter. Det sistnämnda faktumet ställer till med lite bekymmer. Jag kan liksom inte riktigt sträcka ut mig i min vanliga sovposition utan tvingas till att ligga i något som närmast kan liknas vid en ostkroks gradvinkel. Följdaktligen så sover jag inte just så bra som jag vet att man kan. Det klart att man inte ska vara rädd för förändring, men just i detta fall är jag fruktansvärt konservativ!

Annars så gillar jag min sovplats. Täcket och de två fleecefiltarna skapar tillsammas den ULTIMATA mysvärmen och min kudde har jag slarvat bort. Den ligger väl i något hörn eller bakom the Coffin. Men att man sover med kudde är för mig ett mysterium. Nacken kröks ju och då kan du inte riiiktigt slappna av, n'est pas? Man kan bara vända kudden EN gång för att få den kalla sidan, gör man det två gånger så har man värmt upp kudden på bägge sidor. Eller ÄNNU värre; Örnghottet är för litet så att kudden trycks ihop till en kompakt boll av astmadun. Horribelt.

Ja, ni hör ju själva. Att sova med kudde är så 2000-n' late!!

Sitter i köket just nu och grinar lite. Fröken Mélanie som i mångt och mycket är en fantastisk människa har inte insett att vi till skillnad från hon själv inte är fransyskor... De tre häftena som vi ska lämna in imorgon vill aldrig ta slut. De jävlas med mig. De ser så facila och kvickgjorda ut, men nu sitter jag här. Två timmar och ett häfte senare.

jag roar mig med att uttala franska verb med grov afrikansk eller spansk dialekt. Min klasskamrat Eduardo är från sistnämnda land, och jag låter fruktansvärt lik honom är jag uttalar "ARBRE" på smattrande Espagñol. Eduardo är min klasshomie. Han är människan i klassen som har sju converse i olika färger, en gul minicooper och hatar människor som inte uttalar ordet pizza [pitsa] korrekt. Helt rätt.

Jag ska återvända till mina studier nu. Ska bara gå och fråga Emma om hon har sett min kudde. Guuud vad najs med en kall fluffig kudde.

The Coffin

Det är nu konstaterat. Det spökar hemma hos oss. Under flertal tillfällen hoppade någon till och menade på att hon sett något som fladdrat förbi eller sett ett tecken. Jag blir alltid lite förvånad av mig själv vid sådana situationer och då syftar jag på min reaktion.

Vid ett tillfälle skrek Emma till. Eller skrek och skrek. Hon vrålade som bara Emma kan göra. Högt, djupt och fruktansvärt roligt om det sätts i rätt kontext. Som reaktion på detta griper Yasmina tag i en spegel och då hon även fixar håret så har hon en plattång i beredskap ifall mördaren skulle dyka upp. Bra där, två vapen. Vad gör jag då?

Glider diskret och iskallt bakom soffan och stannar där. Brave Heart indeed.

Men helt ärligt så spökar det här. Några exempel:

- Fönstret var vidöppet när vi kom hem
- Internetsladden var urrykt
- Ett ljus faller ner helt utan anledning (satt berghårt i en Muscadorflaska)
- Jag som tidigare frusit som en hund under natten fick nu skala av mig mina femtio lager fleece för att det var så jäkla varmt.

Det är någon som skämtar aprillo med oss. Fo Sho! Eller så är The Coffin sur. Vem vet?

Life Is Like a Box of Chocolats

Champagne Thursday[Tjampäääjn försdäj]

Torsdag är den bästa dagen. Det är dagen innan helgen och dagen efter onsdag som står som symbol för den hopplösa mitten av veckan. Har du klarat dig till torsdag så är det lungan. Torsdag är så att säga den fiktiva chokladask som du ännu inte öppnat. På fredagen öppnas locket och du nallar de godaste pralinerna fort som fa-an, så att ingen annan har chansen. På lördag övergår man till de mörka pralinerna, djupet och den riktigt seriösa delen av lådan (läs: helgen). På söndag finner du häpet att det bannemig slank ner några likörpraliner och tuggar således även upp dem. Med bitter min givetvis. Sisådär framåt kvällskvisten på söndag så sitter du där, helt utan choklad men med en ask som självklart inte får plats i en redan proppfulla soptunnan.

Den sistnämnda är ingen metafor, utan bara ett state of fact att det är så det går till hos oss. INGEN vill kännas vid soporna. Ett gott tecken tycker jag. Får väl haffa en lodare på vägen hem som kan agera piga.

Nu ska jag resa mig från stolen, jag ska ta på mig riktiga kläder och så ska jag knalla ner till Sorbonne. Om fem minuter. Bara fem minuter.

Got Milk?

När blodsockret ligger på botten och det enda som finns i kylen är ett gammalt Baby bel skal. Då:

1. Lägger man sig ner och grinar lite
2. Tuggar lite på ovan nämnda Baby Bel skal
3. Tittar En extra gång i kylen
4. Spottar ut skalet
5. Tittar igen
6. Skriver en lista
7. Handlar det som står på listan

Katschiiingah! Sjukt mycket vuxenpoints till oss. Och en liten fråga bara. Exakt HUR mycket mjölk får man dricka/ vecka? Vi är uppe i 6 liter, jag och Emma. En halvliter om dagen. Och RÖD ska den va!

Pardon...

Innan jag åkte fick jag en hel del förmaningar från min mor om vad jag fick och inte fick göra. I synnerhet vad jag inte fick göra. Kan nu meddela att jag bröt mot regel #78 igår:

"Du skall icke åka på moped med fransman under kvällstid"

Men Mammaaa! Det var ju Alla Hjärtans Dag. Och ja, jag hade hjälm.

Around the World

Nästan så här ser grabbsen ut i klassen. Nästan.

Jag ser på min klass som ett litet konstverk. Eller en rörlig Benettonreklam. Vi har samtliga nationaliteter, men framförallt personligheter. I flera dagar har jag nu förtärt lunch tillsammans med en serb samt en koreanska. Den sistnämnda har för övrig aldrig hört låten "I'm a Corean", något jag tycker är lite trist. Det hade varit svinkul att nynna på den låten lite i smyg med henne.

Vi har även Mehda från Iran. Hon älskar hårspännen av julpyntskaraktär samt hennes bror Amir som visslar med näsan när han andas. Sitt ALDRIG bredvid honom, ett tips. Vidare följer ett gäng Asiater som samtliga har enstaviga dubbelnamn. Jag kan ännusålänge endast namnet på Lee. Hon är en härlig tjej. Vill bli studera mode i Paris och har haft samma tröja sen vi sågs första gången. Hon kanske har sytt den själv.

Att vara åter i skolmiljö känns bra. Tryggt. Jag har min plats vid fönstret och mina två lärarinnor verkar sympatiska. De har en förkärlek att ge oss ett helt häfte grammatik som läxa. Varje dag. Men det funkar, då känner man såg fett viktig också. Tills man inser att det språk jag övar på motsvarar en sinnesförvirrad treårings i svenska termer. "Jag har köpa en nytt klänningen" ungefär.

Yasmina har annonserat att hon ska börja träna nu när hon har lite tid över. Men hon understryker att detta kommer att ske när det blir varmt. Jag förstår henne. Det är så svinkallt här att man måste svepa in sig i en fleecefilt över fleecetröjan och trycka på en mössa. Jag micrar mina strumpor, jag fönar min säng innan jag går och lägger mig. Ja, precis så kallt är det. Dock har vi alla gjort en deal med Väderguden. Han får hålla på såhär i två veckor till, sen får det vara nog!

Nu; åter till studierna.

What Was Your Name Again?

Första skoldagen har alltid en speciell klang. Så mycket som står på spel, så lite man vet om de andra eleverna. Finns det någon snygging, bör vi köpa ett kinesiskt lexikon för att hänga med i snacket på rasterna? Än så länge vet ingen. Vi har diskuterat olika former för att klättra på populäritetstegen direkt. Som att bjuda på kakor, eller att obligatoriskt applicera en komplimang till var ny person du möter. Ett vinnande recept tycker jag, Emma är skeptisk.

Känns lite knasigt det här. Lilla familjen som växt ihop nu ska splittras under dagen. Tur att vi har gratis sms.

Igår var det dags att konstruera ner den konstinstallation som uppstått i köket. Jag tog hand om disken. Det är alltid lika rofyllt att diska och jag tror att jag har talang för detta. Detta är för övrigt mitt kris-samtalsämne ifall jag absolut inte kommer på något att säga. Jag tycker att det framställer mig som en spontan och skön person. Om inte det håller så får jag väl breakdanca lite. Yeah, that will do the trick!

So Bad

Emma med pojke, ej att förväxlas med Charmör

Det händer då och då att lokalbefolkningen vill behaga oss med deras närvaro och charm. Nummer utbyts och ibland trillar något flörtigt sms in. Ibland ringer de. Ibland flyger de från London för att sedan spela svårfångade. Well, ikväll har en av Emmas charmörer hört av sig. Det är mycket roligt att läsa Charmörens svar högt med fransk brytning. Läs, njut och förundras:


Charmör 23.45
"Hi, sleeping?"

Emma 23.46
"No, who are you?"

Charmör 23.50
"Alexandre. From 1515..I want to see You now"

Emma 23.58
"Hi handsome! un peut plus tard, n'est-ce pas? Another time"

Charmör 00.01
"Hmmm. Forget it then i'll will be with my girlfriend all the time..So bad"

Emma 00.03
"Ok well I would have loved to but you asked to late. Say hello to her! Bisoux"

Vad kan man säga? Love is a battlefield.

"Jag är Jättepigg!"- Emma Alvedahl

Igår skulle familjen vända på dygnet och gick därmed och la sig klockan 24.00. Men det slutade med att vi vände och vred på oss själva i sängen. Klockan 03.00 lyckades vi unisont somna och sov gott tills Emma väckte oss kvittrande pigg och glad.

I vanliga fall brukar jag gå upp lagom tills att Emma har kokat klart kaffevatten. Men iochmed att Fröken Ur gick upp kvittrande pigg och glad klockan 05.00 kändes det befogat att ligga kvar.

När vi startar dagen har vi alltid ett litet cyberconvention i köket. Alla sitter med sina laptops och knattrar. Det är mysigare än det låter. Till det följer frukost som varsamt placeras mellan datorerna samt cirkus en liter kaffe. Var.
det där med att koka kaffevatten är ett ständigt gissel. Det blir för mycket, det blir för lite. Inte ens när man måttar med kaffekopp för exakt mängd blir det rätt. Nej, då tar man ju givetvis ett vidrigt julthé som legat och skräpat på tok för länge i skafferiet eller så har man bortsett från det facto att man faktiskt har mjölk i kaffet. Faan, det är inte lätt.

Utöver huvudbryn med kokvatten har vi nu insett att detta faktiskt inte är det liv vi kommer att leva för evigt. Yasmina insåg nyss att hon ska till skolan klockan 10 imorgon. TIO!!! I vår värld är det som att gå upp klockan 05.00. Emma hävdar här att det är det bästa som finns, men hon är ju å andra sidan övertrött, så så mycket kan man inte lita på henne.

Imorgon kommer domen; 08.00 eller 10.00. Snälla kära Gode Gud! Om jag får 10.00. Ja då. Ja dååå...då kommer jag i fortsättningen ta mig ur sängen och informera min kära vän att hon vaknat på tok för tidigt. Och aldrig någonsin mer klaga på kokvatten. och dricka äckeljulthéet. Det är ju trots allt din sons thé (Jul=Jesus=Guds son). Men bara om jag får 10.00 passet.

Detskagåjääävligtfort!

Chop chop!!

Ibland händer det att jag blir effektiv. Det är sällan och framförallt kortvarigt. Men idag small det till. ALLT ordnades som hade stått på listan och gett dåligt samvete och nu sitter vi här i köket och är stolta över oss och vår effektivitet. Emma klappar sig själv på axeln lite då och då, ett internskämt hon uppfann för några år sedan och fortfarande fnissar nöjt åt.

Vi går från klarhet till klarhet här och ikväll har vi för första gången på länge hoppat över vinet till middagen till förmån för ett glas mjölk. Självfallet har den full fetthalt, något annat skulle vara barockt. Yasmina kompenserar med att hälla i en klick smör i sin tveksamma soja-dryck. Just nu sitter hon och löser korsord med BLÄCK-penna. Kaxigt.

Vårat hushåll är komplett förutom en sak: snacks. Jag går och nallar russin från müsli-paketet. Det har blivit en sport, ju fler russin per nävtag desto bättre. Hittills är mitt rekord fem. Det hände nyss och det är av denna anledning som jag nämner mitt annars lite puckade beteende.

Nedan kan du skåda listan:

ATT GÖRA:

- Skaffa franskt mobilnummer
- Städa
- Nå level 27 på Tetris
- Tvätta
- Handla mjölk
- Äta lunch

Effektivt, och detskagåjäääävligtfort!

Please Make U-turn, If Possible

Gårdagens festande var grymt. Vi tar det igen: gårdagens festande var gryyyymt. Så.

Yasmina har kommit hem från en promenad i Monmartre och kan nu endast tala i diktform. Hon försöker sig på att rimma lite då och då och jag ser att hon i smyg ställer sig på knä och låtsas vara en tiggande dvärg. Lustigt det där med hur inspiration påverka oss olika.

Emma och jag lyckades med konststycket att inte röra oss en enda kvadratcentimeter under hela dagen. Jag har fått restriktioner på matförrådet för att jag "råkat" äta upp ett helt paket flingor. Det talas om att vi ska införa bonuskort här i köket, där de olika nivåerna ger en rätt att förtära vissa förplägnaden.

Idag hade vår inre kompass fått kuku och vi (Emma och jag) vandrade planlöst runt runt runt Champs Elysées i tre timmar. Vi övervägde ett tag att ta en taxi hem (det var när vi blivit tjenis med den hemlöse kastanjeförsäljaren, han som Yasmina fotade för övrigt) men skam den som ger sig.

Under denna promenad uppkom karaktären Karin som spelas av Emma och hennes sidekick, med samma namn som undertecknat. Karin är jävligt bitter och pissar på världen, men med små subtila rörelser och uttryck. När Emma spelar denna Karin förkroppsligar hon allt detdär tantiga och svenska som vi hatar och stör oss på. Men vi gör det såklart med kärlek.

Nåväl. Vi hittade tillbaks till vårat hem och kan nu lugnt konstatera att vi och nomaderna har vandrat ungefär lika lång längd. Bara att nomaderna har aningen ballare utstyrsel. Nästa gång det är dags för stadvandring svänger vi in oss i ett lakan.

Då jag finner psykisk träning minst lika viktig som kroppslig ska jag återgå till mitt parti Tetris. Over and out!

Superlative Conspiracy

Efter att ha spenderat en eftermiddag på en trång sightseeingbuss brevid en kadaverluktande libanes samt en efterhängsen fransman vars radar för signaler hade loggat ut för evigt är vi väl värda en utgång med stort U.

Vi pratar superlativens superlativ. Guldleggings, konfetti, Fun Radio och Johnny Depps bar.

När libanesen blev som mest påfrestande med sin låtsasguidekunskaper testade jag hans tålamod genom att fråga om han kännde Marie Antoinette personligen och om vilka färger franska flaggan hade.

När det var dags att skiljas åt kom det obligatoriska telefonnummerutbytet. Nästa gång jag handlar hos Surpuppan ska jag fråga om hennes nummer, så att likvärdiga individer med Libanesen kan kuttra med henne istället.

Men nu går vi vidare från Mr. Falafel och förkroppsligar låten under:

C'est quois ça?!

Vi sitter i köket och mår oförskämt bra. Radion skräller och upprepar gång på gång "La Canal de Fiesta". Helt rätt.

Idag har jag och Tjasmi-in återvänt till våra gamla kvarter i Gare de l'Est, samt agerat papparzzoz på varandra. Yasman blir alltid bra på kort. Jag har ännu inte repat mig från min Sorbonne- bild och ser därför ganska fientlig ut på samtliga kort.

På Emmas initiativ har vi ätit schnitzel till middag. Det. Är. Så. Gott! Hon har även utmanat oss att leva på existensminimum någon gång ett tag framöver. Under obestämd tid då också. Denna tid förändras ständigt. Från en vecka, till tre dagar till...tja, en kvart. Som den tävlingsmänniska hon är ser jag hur hon slugt kollar in priser på gryn i mataffärn och häromdagen fann jag en hemsida uppe på Hur man effektivast fångar duvor. Skumt.

Ovanstående citat är något vi ofta uttalar på 3 bis RLJ. Tänk er en skitförbannad gammal Paris-tant som beställt in omelett med skinka och extra lök. Och när le garçon kommer in utan den extra löken är måttet rågat. Tanten ställer sig upp, fräser med nasal röst och sprutar lite baguettesmulor över bordet medan hon viftar med handen:

"C'est quois ça?!"

Denna tant älskar vi och hon älskar oss (i största hemlighet). Det bästa: hon gör sig inte heller på kort!

C'est la guerre

Efter att ha kokat gröt på den osedvanligt torra müslin fick det vara nog! Familjen begav sig till Monoprix på extraprisjakt och kom överens om att äta köttfärs och lök i sisådär åtta veckor. Och pasta, herregud, glöm inte pastan!!

Det är lustigt det där med smak. Emma kan inte för sitt liv inse det succulenta i ett glas apelsinjuice och om du vid tillfälle skulle vilja hämnas på Tjasmi-in, servera henne en skål grillad paprika med kokta grönsaker till.

Om Jag någonsin gjort Dig läsare något otyg, please do not hesitate to serve me coriander*. Lyckligtvis är inte jag en av dem som åker på och får myggbett på svennebanan-thai- resan, och behöver därför mycket sällan tackla denna diskmedelssmakande krydda.

Tobakskärringen jobbade idag igen och vi hämnades genom att vända samtliga sträckpriskoder helt åt fanders. Ha! Surpuppan vs Familjen 0-1.

Ikväll kommer lite gäster på besök. Elin och Josefina är två förträffliga homo sapiens som vi mer än gärna vill dinera med. På menyn: Pasta el Diablo och Emmas stämmsång. Nu ska jag gå och tända ljus, köpte ett 100-pack och vill utföra min egna variant av myth buster och se om det kan bli aningen varmare.

Bon soirée!

*Uttalas med kraftig indisk brytning

"You are a winner. I can smell it"

"I know magic"- Tobbe Trollkarl

Det är lite uppochnervända världen vi lever i här. Tider fyller inget syfte mer än att de påminner oss om vad vi skulle ha gjort om vi fortfarande bodde i Stockholm. Frukost, lunch och middag har förskjutits sisådär tre timmar så igår åt vi en makalös omelettmiddag runt tiosnåret. Inge könst.

Om dygnsrytmen har förskjutits ner så har partypulsen höjts upp. Tisdag är vanligtvis förknippad med lite livsångest och förbannelse över att det inte ens är måndag då man är befogat att vara lite bitter. Men som sagt: uppochner.

Vi bestämde oss för att förgylla Paris nattliv med vår närvaro och satte oss i en taxi till en, vad vi trodde, flashig klubb vid namn Le Perle. Döm av vårförvåning då vi insåg att vi hamnat på ett, missförstå mig rätt, upp- pimpat Treat.

Liksom på Treat var ölen god och vinet vinäger. Till skillnad från Treat fanns en hel hop galna fransåser som alla likagärna kunde vara sprugna ur...Nej, det finns faktisk ingen liknelse. De är helt galna och alldeles alldeles wünderbara.

Vi fann två compadres med sidekick som tog på sig ansvaret att visa deras kvarter. En sammanfattning av denna kväll kräver ett helt eget blogg inlägg och om båda våra två vänner med sidekick skulle jag faktisk kunna skriva en bok. En kortsammanfattining bara: salsa, gitarrspel, trolleritrick och insidertips om hur man ger ut visitkort på snyggaste sätt. Samt att även Black Eyed Peas låt "I gotta feeling" har viss mått av djup. Förklaring följer nedan

Den ene av duon med sidekick var en rullande citatmaskin och gjorde det omöjligt att ens minnas ett enda av hans klockrena citat. Förutom det du kan läsa som titel här ovan. Den var, som Emma skulle uttryckt det: Spot on!

Efter det andra mazeltov:et följer ett ljud som jag alltid trott var något ballt technoljud. Fel. Láchaim sjunger de, vilket är ett judisk glädjerop enligt Yasmina samt duo med sidekick.

Finns det hjärterum...

Serien här ovan sammanfattar det problem vi tacklar mest här i Paris.
"Spot on!" som Emma skulle uttryckt det.

PS: Tryck på bilden så kommer hela serien upp.

PS2: Emma är muschen.

Månnåprääiis.

Häromdagen övrraskade Emma oss alla med att ha köpt finfina croissainter till oss alla till frukost. Eftersom det var söndag då tillkom även pain au chocholat. Fäääijnt!

Eftersom det här med att bo tillsammans handlar om att ge och ta kändes det inte mer än rätt att ge idag. När jag vaknar av att kuddjäveln tränger ut mig från min egen säng bestämmer jag mig för att ge mig ut på äventyr.

Jag styr stegen till Monoprix med Miike i öronen. Väl på plats på supermarcadon plockar jag på mig det jag behagar för att sedan stå i kassan och vänta.

Det är något märkligt som händer nu. Min tidigare euforiska känsla byts ut mot någonting annat. Jag känner stress, panik, lite vemod. För det maktspel som förekommer mellan mig och den tobaksförgiftade kassörskan mittemot är någonting jag stött på alltför ofta här. De vill liksom inte tillkännage att de hjälper en, för dom, touriste och gör det högst motvillgt. Då jag är solo så kan jag inte hämnas på tanten genom att prata högt på svenska med Emma eller ordvitsa på engelska med Just Yaz.

Nåväl. jag återvänder till slottet och möts av en strålande glad välkomstkommitée. Matkassarna mottogs med stor entusiasm då de innehöll vår allas våta dröm:

Apelsiner, Baby Bel samt *trummvirvel*: toalettpapper med persikordoft.

Act your age!

Igår hände något knasigt. Vi promenerade från den hiskeligt dyra Turken (mataffären) då Yasmina plötsligt utbrast:

"Isa, du har ju inte fyllt nitton än"

Uttalandet är lite knasigt, men det händer ofta och jämt att jag misstas för att vara både 43 och 12 år gammal. Konversationen fortsätter:

"Nä, det har jag inte"

Mitt accepterande av min icke ålder är även det en aning mystiskt men detta är inte heller det märkliga. Nej, det knasiga i det hla är att det tar ett helt kvarter innan jag kommer till insikt. Jag saktar in, griper lätt tag om Yasminas arm och tittar smått chockat på min rumskamrat.

"Men. Jo. Just det. Det har jag ju"

Vad kan vi dra för slutsats av det här? Baaah, livet leker och man måste ju ha barnasinnet kvar för aktiviteten lek. Ju yngre desto bättre. Så det så.


Ovan presenteras den låt som gått på repeat i snart tre dagar på 3 bis RLJ

Do you believe in love?

Dagen började med att vi gick och la oss.

Yasmina och jag upplevde Paris nattliv tillsammans med vår vän Josefina och companie. Här har pojkarna inga hämningar och rätt som det var befann vi oss på en nattpromenad genom vår älskade stad. Diskussionerna pendlade mellan livsmål och så självklart den oundvikliga frågan: "Do you believe in love?"

Mitt svar var lika blixtsnabbt som självklart: "No. I believe in wine"



Idag har vi lärt oss att aldrig mer handla på turken på hörnet. Samt att den ultimata motionen är jogging i Parc Monceau. Emma har bakat pizza i svenska kyrkan och hävdar att detta med största sannolikhet är hennes mest spårade aktivitet någonsin. Samt att Yasminas mått på pasta är helt åt fanders. Vi äter köttfärsås och pasta för andra dagen i rad nu. Något vi gör med stolthet, bättre än Vapiano.

Imorgon vässar vi orienteringssinnet och beger oss till Blv de Raspaille för språktestet. Emma och Yasmina går omkring och böjer verb lite sporadiskt, jag övar min franska genom att aktivt lyssna på den franska Spotify- reklamen.

Maille senapsburken är kronjuvelen i vårat kylskåp. Och Miike Snow regerar i just nu på 3 bis Rue Leon Jost.

Ensemble c'est tout

Enligt sägen äter Parisarna croissainter till frukost. Eftersom det är lördag och vi lyckats sova ostört (trots att nån jävel schnarkar) firade vi denna soliga lördag med croissaintfrukost. Vi har kommit till insikt att bröd är mest dekoration. Det är smöret som är det elementära. När vi blivit lite varmare i kläderna ska vi helt enkelt sluta med bröd och endast förtära smör.

Polotröjorna och baskrarna åkte på och vi spatserade längst ett strålande Champs Elysées. Emma förundrades över att fransmänen lyckats bygga rondeller och Yasmina tog kort på hemlösa. Anna och jag övervägde att köpa brända mandlar från uteliggarn, men Yasmina tog kort på honom istället.

Nu sitter vi i köket och Googlar. Mitt förhållande till min dator är svajjigt. Jag vill döpa den till något fult och elakt bara för att den är så opålitlig. Men så står de andra Macarna brevid och mallar sig och jag får lite skuldkänslor att jag dissar min egna PC. Så öknamnet uteblir.

Då vi äntligen införskaffat kaffe ska vi nu ha ett äkta svenskt kafferep, och därefter tupplur.

"Kusin Viktors gata. Direktöversatt"

Kusin Viktor här ovan


Individer som orienterar frivilligt har för mig alltid varit ett mysterium. Så även idag. Dagens uppdrag var att anmäla sig till franskakursen på Sorbonne. En enkel procedur kan man tro, men gifetvis har Grodorna lyckats krångla till det.

Till en början måste du finna kontoret där du hämtar en grön lapp, en så kallad "Convocation". Denna A7- lapp tjänar inget som hels syfte. Faktum är att den är så obetydlig att det först kändes som om någon hade skämtat aprillo med oss. Men utan lappen fick du ingen plats i kö nr.2 där du får ditt studentkort, så denna sanslöst förvirrade procedur är sann.

Dessa kontor ligger placerade på olika bakgator och korridorer på Sorbonne och därför har vi alla fått slipa vårat orienteringssinne. Då vi alla tre litar blint på varandra har vi alltför många gånger promenerat i bestämd takt i en viss riktning för att senare inse att vi vandrat utan mål. Det kan tolkas som oseriöst men jag tycker att det är fint.

Emma och Yasmina ser presentabla ut på sina studenkortfoton. Men trots min längd kommer jag aldrig bli någon sypörmådäll (supermodell). På mitt foto ser jag ut som en halvblind Onkel Fester. Vinkeln är tagen snett underifrån och jag ler lite tafatt i kameran.

Vi har storfrämmande här ikväll. Anna har kommit på besök and she beared gifts: macarons! Vi bjöd på Muscador. Att dricka det är en nostalgitripp i dubbel bemärkelse. Dels smakar det lekis- saft, dels så var det denna dryck som kom att färga vår förra Paris- vistelse.

Imorgon väntar stora äventyr! Vi har ännu inte införskaffat kaffe. Och som en vis individ uttryckte det:

"Inget hem är fulländat utan kaffe"

Tummen Upp!

Bara det facto att vi åt frukost för sjuttio svenska kronor kan inte annat än göra den här dagen till episk. Hittills har vi insett två saker:

- Deit är fäjnt i Paräääjs

- Variationerna på pasta är oändlig.

Vårat hem är ett slott och då skriver jag inte detta i någon ironiskt ton. Så är fallet. Två perfekta rum, ett sanslöst mysigt kök men framförallt: separat dusch och toalett. Himmelskt.

Den annars så stilrena inredningen bryts av med en, för oss, oväntat inslag: en enorm kista som redan hunnit få öknamnet "The Coffin". Varje gång någon uttalar detta namn får Yasmina gåshud och Emma nyser tre gånger på rad.

vi har spekulerat i vad denna kista kan innehålla, då det är strikt omöjligt att öppna den. Några förslag:

- Våran husvärd Carola
- Hitler, död eller levande har vi ännu inte enats om
- eller en gömd skatt. men det känns lite, tja...fyrkantigt.

Det gäller ju att tänka utan för låd..eeh, jag menar såklart: The Coffin.

Undvik allt utom frestelser

Vi har kommit till en punkt då vi gör allting för sista gången här i Stockholm. Nästan varje aktivitet blir den sista på länge och just därför måste man utföra dessa aktiviteter till max.

Som att äta svensk mat. Min kärlek till filmjölk är väl inte särskilt extraordinär men i dagarna har jag utvecklat en passion för denna trögflytande dryck.
Detsamma gäller knäckebröd, hushållsost och skogaholmslimpa. Framförallt skogaholmslimpa. Dock inte Kalles, där går fan gränsen.

Att åka tunnelbana har aldrig varit mer sentimentalt. När den ännu anonyma Tunnelbanekvinnan meddelar mig att ta det försiktigt när jag ska stiga av, vill jag krama henne och tacka för all den omtanke hon skänkt mig genom åren.

Men Paris förtäring och tunnelbanor är fullt ersättningsbara mot Stockholms.

Det som jag frossar i mest, det ting som jag aldrig kommer att stöta på i Paris är ett badkar. Jag har alltid upplevt det som stressigt att duscha. Man har ständigt vatten i ögonen och om man står utanför vattenflödet så börjar man frysa. Dumt.

Därför badar jag i snitt tre (men helst fem) gånger om dagen. I filmjölk. Gärna med en skogaholmssmörgås i hand.

Jag ska till Paris! Och du?

När det enda namnet som går hett i din iPod är John Williams; geniet bakom bland annat Star Wars och Indiana Jones soundtracken, ja då vet du att någon form av episk livsförändring är i görningen (eller så har du bara förkärlek till bombastiska musikstycken, vilket inte heller är fel)

Parisresan har legat och lurat runt hörnet i snart ett halvår nu. Den är numera en del av vår identitet. Den har varit den ständigt återkommande repliken sedan ett år tillbaka då samtliga elever i tredje ring ville höra sig för vad deras jämlikar skulle hitta på sen.

Paris har varit vårat hemliga vapen när något stolle kommit in på KTH. Ett tungt vägande argument när man undrar varför man ska bemöda sig att betjäna kunden med fruktansvärd kroppsodör. Vårat gosedjur i tider då man fakist inte såg solen. En. Enda. Gång.

Jag förbannar fröken Hilton för att hon tagit namnet, annars hade jag utan tvekan döpt om mig och mina framtida barn inklusive förmodat husdjur till Paris. Milano låter lite fjolligt och Oslo känns bara dumt.

Det känns något chockartat att inse det faktum att vi fatiskt ska iväg. Detta är inget skämt, utan faktiskt en realitet. Snart sitter vi där på planet med fjärilar och den sista skålen svensk filmjölk i magen.

Och jag är helt övertygad om att det enda jag där och då kommer att fundera på är:

Vad ska jag lyssna på under det avgörande ögonblicket då planet lyfter?

Star Wars eller Indiana Jones?

Svaret kommer om två veckor och fyra dagar.