It's Not What You Know, It's Who You Know.

Fika är en mycket svensk aktivitet som inte ens går att översätta. Jag har alltid varit ett fan av denna aktivitet och just därför var det det jag och min mamma gjorde när hon var på visit här i Paris. Men efter vårat fikande här så är jag lite osäker på om jag någonsin kommer kunna fika i Stockholm igen.

Som de fika experter vi är begav oss till anrika Café de Flore, ett såntdärnt café som man bara måste ha besökt. Väl på plats, med varsin omelett serverad och de bästa platserna på hela uteserveringen (in a heeörnn) kunde vi konstatera att livet inte blir mycket bättre. Plötsligt avbröts vår harmoniska tillvaro av en gammal monsieur som ville veta om vi kände till fotografen David Hamilton. Den gamle höll i en bok med Hamiltons titel på, och jag tyckte att jag kände igen namnet men svarade nej för säkerhets skull ifall jag skulle hamna i någon slags frågestund om människan i fråga.

Den gamle återgår till att tala med sina bordsgrannar och mor och jag tuggar vidare på våran omelett du jour. Plötsligt stormar en tvättäkta Tropez stekare servringen och annonserar högt oh ljudligt till Den gamle

"Mister Hamilton, zank yu fore ze best zummer of my life!"

Den Gamle var alltså David Hamilton själv.

Utan att jag inte riktigt minns hur det gick till så bytte vi nummer och dagen därpå återfann vi varandra på samma café och hade en mycket intressant lunch tillsammans.

Herr Hamilton är lite av vad man skulle kunna kalla en instutition, han har gått från att vara en vanlig männsika till någon som man refererar till som ett verb. Han är Jack Med Jack Nicholson, Jane med Jane fonda och Steve med Steve McQueen. Och ALLA känner Mr Hamilton. Under vår tvåtimmars lunch hann både Ferrari- arvtagaren, Club Meds högsta chef, författare och andra erkända fotografer svänga förbi och morsa på Hamilton. Overkligt och fruktansvärt häftigt.

Syftet med lunchen var väl lite oklart, om det mest var för att ha någon att dinera med eller något annat men när Herr Hamilton frågade mig om jag ville bli känd kontrade jag med att vara minst lika kryptisk:

"Depends on what you get famous for"

Med tanke på det inte så lite dekadenta inehållet i den portfolio Hamilton gav mig så kanske ett framtida sammarbete med honom är lite väl promiskiöst för min del. Men ack, vilken upplevelse. Och bara i Paris.

Väljer att avsluta med ett citat från Hamilton själv när vi diskuterade Sex and The City (vi hann gå igenom allt mellan himmel och jord under lunchen. Allt från hans karriär, modeller, han hat mot digitalkameran, ungdom, förfall, mat, vin etc.)

"Sex an The City, pha! Never seen it and never will. Those kind of titles pisses me of"

Om jag säger att jag kommer ha svårt att någonsin fika i Stockholm igen, förstår du mig nu?

Always gotta passion for flashion...

Jag tror vi alla har den. Antingen i huvudet eller nedskrivet på ett litet parfymdoftande papper. Eventuellt i en dagbok. Jag talar om den så kallade "SAKERJAGMÅSTEGÖRAINNANJAGTRILLARAVPINN"- listan. De ser lite olika ut, men de brukar inkludera lite spårade, inspirerande och spontana upptåg.

Förra onsdagen var det dags för mig att kryssa av en punkt på listan. Jag blev ju som sagt tillfrågad om att bli modell för en tjej som gör sitt slutprojekt på skolan Atelier Chardon Savard deras hemsida finner du HÄR:

http://www.atelier-chardon-savard.com/fashion_design_school_paris_atelier_chardon_savard_events.php?item.53

Oanandes om vad jag verkligen gett mig in på tackade jag glatt och aningen smickrat ja.

På dagen D insåg jag det stora i uppdraget. Jag kommer till Cirque d'Hiver, en jättecirkus, där showen ska hållas. Jag kommer även till den plats där Paris och förmodligen nästa generations toppdesigners håller till. Vilken inspiration, vilka kreationer, vilka människor. Vilken stämning!!

Allt som allt var det 21 grupper med 3-4 elever per grupp som fått varsitt tema att jobba med. Min grupp hade "New York Dandy" som tema. Vi kan väl sammanfatta det hela med att jag bar oragne läppstift, turban samt skyhöga klackar. Samtidigt.

De andra grupperna hade teman som Schizofreni, Spanish funeral, Just Married och Tea Time. Vitt skilda ämnen och resultat därefter med andra ord.

Hela förmiddagen togs upp av smink, klädbyten samt inövning på perfekt swagger (gångstil). Så var det dags för showerna, en för press och en för familj.

Det kom 4000 åskådare. Per show.

Hela tillställningen var både absurt och fantastisk. Kom på mig själv med att vilja vinka lite spontant till "publiken", men då vi blivit rådda till att ha "beacoup d'attitude" kändes det lite...nja.

Blir mer och mer förälskad i staden för var dag som går. Under mina fyra månader här har jag upplevt mer fashion än jag någonsin gjort i Stockholm. Och då har jag ändå läst Ebbas blogg regelbundet. Knasigt!

När jag väl kom hem tog jag fram mitt parfymdoftande papper samt min guldpenna och kryssade av punkt:

- Bära turban, orange läppstift samt skyhöga klackar. Samtidigt.

Only in Paris mes amis. Only in Paris.

Quel heure est-il?

När vi smått chockat konstaterat att..:

1. Vi hade mösspåtagning för ett år sedan
2. Vårat lov snart var slut

...bestämde vi oss för att ta tag i våra liv och bjuda till fest. Hela paketet including chèvresnittar, välkomstdrink, finskor (alltså sådana man har på fötterna, inte nationalitéen) och totalorganisering av La Casa. Ett tag tänkte vi ta det snäppet längre och göra en valborgsbrasa av samtliga Monoprix- kvitton men vi kom till insikten att vi åtminstone kunde låtsas ge de andra en chans att toppa vårat kalas. Ja, Ödmjuk is my middlenamne.

På dopparedagen gick jag upp tidigt för att, trott eller ej, gå på casting. Tidigare under veckan hade jag och Just Yaz gått bananas på H&M där jag, mitt i min shoppingeufori, blev tillfrågad om att gå en visning för en modeskola som har sin avslutningshow nästa vecka. Som lång och svensk såg jag det som min plikt att tacka ja. När jag senare tittar närmare på vad det är för visning förstår jag att detta är serious shit. 3500 åskådare och backstagepass. Kanske skulle struntat i de där chèvresnittarna trots allt.

Jag kom iallafall med och har nu en inbjudan för en gäst till showen. Utan att mina fellow compatriots vet om det så har jag kört Ole Dole Doff mellan dem hela helgen. Just nu är det lika mellan dem men ett tag var Emma ljusår före Tjassmiin.

Nåväl. Väl hemma transformerades vårat konstprojekt aka "The Chaos Crib" till en välorganiserad och noggrannt dammsugen våning till tonerna från Fun Radio.

Vår nervositet för huruvida the local boyz och svennarna skulle interagera med varandra var som bortblåst minuter efter minglet gått av stapeln. Ni vet de där tillfällena i livet då man har känslan av att en tillvaro är som en schvajnigt dyr och välmekaniserad klocka där alla funktioner och kugghjul klaffar perfekt? Just så var kvällen. Som en dyr klocka. Som endast finns i ett exemplar. Speciellt gjord för oss. Man I love my life!