Quel heure est-il?

När vi smått chockat konstaterat att..:

1. Vi hade mösspåtagning för ett år sedan
2. Vårat lov snart var slut

...bestämde vi oss för att ta tag i våra liv och bjuda till fest. Hela paketet including chèvresnittar, välkomstdrink, finskor (alltså sådana man har på fötterna, inte nationalitéen) och totalorganisering av La Casa. Ett tag tänkte vi ta det snäppet längre och göra en valborgsbrasa av samtliga Monoprix- kvitton men vi kom till insikten att vi åtminstone kunde låtsas ge de andra en chans att toppa vårat kalas. Ja, Ödmjuk is my middlenamne.

På dopparedagen gick jag upp tidigt för att, trott eller ej, gå på casting. Tidigare under veckan hade jag och Just Yaz gått bananas på H&M där jag, mitt i min shoppingeufori, blev tillfrågad om att gå en visning för en modeskola som har sin avslutningshow nästa vecka. Som lång och svensk såg jag det som min plikt att tacka ja. När jag senare tittar närmare på vad det är för visning förstår jag att detta är serious shit. 3500 åskådare och backstagepass. Kanske skulle struntat i de där chèvresnittarna trots allt.

Jag kom iallafall med och har nu en inbjudan för en gäst till showen. Utan att mina fellow compatriots vet om det så har jag kört Ole Dole Doff mellan dem hela helgen. Just nu är det lika mellan dem men ett tag var Emma ljusår före Tjassmiin.

Nåväl. Väl hemma transformerades vårat konstprojekt aka "The Chaos Crib" till en välorganiserad och noggrannt dammsugen våning till tonerna från Fun Radio.

Vår nervositet för huruvida the local boyz och svennarna skulle interagera med varandra var som bortblåst minuter efter minglet gått av stapeln. Ni vet de där tillfällena i livet då man har känslan av att en tillvaro är som en schvajnigt dyr och välmekaniserad klocka där alla funktioner och kugghjul klaffar perfekt? Just så var kvällen. Som en dyr klocka. Som endast finns i ett exemplar. Speciellt gjord för oss. Man I love my life!