Jag ska till Paris! Och du?

När det enda namnet som går hett i din iPod är John Williams; geniet bakom bland annat Star Wars och Indiana Jones soundtracken, ja då vet du att någon form av episk livsförändring är i görningen (eller så har du bara förkärlek till bombastiska musikstycken, vilket inte heller är fel)

Parisresan har legat och lurat runt hörnet i snart ett halvår nu. Den är numera en del av vår identitet. Den har varit den ständigt återkommande repliken sedan ett år tillbaka då samtliga elever i tredje ring ville höra sig för vad deras jämlikar skulle hitta på sen.

Paris har varit vårat hemliga vapen när något stolle kommit in på KTH. Ett tungt vägande argument när man undrar varför man ska bemöda sig att betjäna kunden med fruktansvärd kroppsodör. Vårat gosedjur i tider då man fakist inte såg solen. En. Enda. Gång.

Jag förbannar fröken Hilton för att hon tagit namnet, annars hade jag utan tvekan döpt om mig och mina framtida barn inklusive förmodat husdjur till Paris. Milano låter lite fjolligt och Oslo känns bara dumt.

Det känns något chockartat att inse det faktum att vi fatiskt ska iväg. Detta är inget skämt, utan faktiskt en realitet. Snart sitter vi där på planet med fjärilar och den sista skålen svensk filmjölk i magen.

Och jag är helt övertygad om att det enda jag där och då kommer att fundera på är:

Vad ska jag lyssna på under det avgörande ögonblicket då planet lyfter?

Star Wars eller Indiana Jones?

Svaret kommer om två veckor och fyra dagar.