Episk natt i Paris

Det finns tillfällen i livet då man känner sig som åskådare av sig själv. När den situation du infinner dig i är så sjuk att du inte förstår det när du är där. Eller när du berättar det för dina fellow compatriots heller. Just så var det förra torsdagen.

Jag satt hemma och var sjuk. Scannade Facebook för femtioelfte gången och bad till Gud att få känna smak. Gud bestämde sig för att ge mig smak av La Dolce Vita.

Plötsligt damp det ner ett message från en bekant som hade en polare som skulle på "pre- fashion party" och undrade om vi inte också ville följa med. Plötsligt så mådde jag bra. Plötsligt så satt jag och Yasmina i en taxi påväg till Hotell Maurise. Plötsligt steg vi ur taxin. Och PLÖTSLIGT så har vi hamnat i rökrutan utanför hotellet med Sienna Miller. Redan här började jag ana att den här kvällen skulle bli något utöver det jag någonsin varit med om tidigare.

När vi kom i på hotellet visade sig festen vara en jubileumsfest för parfymen Flowerbomb. Alla som känner mig vet att det har varit min parfym. Jag hade den innan fjortisarna upptäckte den, jag använde den i protest när fjortisarna hade den och jag bär den även idag. Till skillnad från fjortisarna, tack och lov.

Vart man än vände sig fick man en smärre hjärtattack.
Elizabeth Jagger, Tidigare nämnd Sienna Miller, Grace Jones, Viktor och Rolf...alla tycktes vara där.

När det var dags att dra vidare till privatklubben Montana gick jag förbi ännu ett ansikte jag tycktes känna igen. och ja! Det var ingen mindre än Alessandra Ambrosio. Med resten av Victoria Secret modellerna. Vad göra?

Nu kunde jag ju välja att gå förbi och låtsas som om det är vardagsmat att se hela VS entouraget. Men det är det inte. Så jag tog mod till mig. Bad fröken Ambrossio om en bild. Och fick den. Med Yasmina, som alibi på att det faktiskt var vi som tog bilden.

Utanför Montana var det en kö. INGEN kom in. Funderade ett tag på att skaka hand med dörrvakten och smuggla in en 50- euro sedel däremellan. Men jag har varken skillsen eller en 50- euro sedel så det fick vara. Det var nästan löjligt hur många som blev nekade. I princip alla som varit på Flowerbomb- festen stod och huttrade utanför.

"VEM I HELSEFYR KOMMER I DÅ!?" frågade jag mig själv och genast fick jag svaret. Inrullandes kommer en svart Mercedes. Från bilen kliver min barndomsidol och anledningen till att jag både velat färga håret rött, ha en tvillingsyster och en vingård; Lindsay Lohan. Det var liksom den tolfte pricken över i denna kväll.

Jag stod ett tag och stirrade, konstaterade sedan högt i entonig röst till Yasmina och alla andra i kön att: "Där är Li Lo"

Varken vi, de andra eller Lohans svans av paparazzis skulle komma in på Montana, så vi drog vidare och dansade euforiskt till "Hotel Room Service" och konstaterade sedan i taxin påväg hem att ja, detta var utan tveckan den SJUKASTE och mest fantastiska kvällen i Paris och våra liv. Någonsin.