Nästan så här ser grabbsen ut i klassen. Nästan.Jag ser på min klass som ett litet konstverk. Eller en rörlig Benettonreklam. Vi har samtliga nationaliteter, men framförallt personligheter. I flera dagar har jag nu förtärt lunch tillsammans med en serb samt en koreanska. Den sistnämnda har för övrig aldrig hört låten "I'm a Corean", något jag tycker är lite trist. Det hade varit svinkul att nynna på den låten lite i smyg med henne.
Vi har även Mehda från Iran. Hon älskar hårspännen av julpyntskaraktär samt hennes bror Amir som visslar med näsan när han andas. Sitt ALDRIG bredvid honom, ett tips. Vidare följer ett gäng Asiater som samtliga har enstaviga dubbelnamn. Jag kan ännusålänge endast namnet på Lee. Hon är en härlig tjej. Vill bli studera mode i Paris och har haft samma tröja sen vi sågs första gången. Hon kanske har sytt den själv.
Att vara åter i skolmiljö känns bra. Tryggt. Jag har min plats vid fönstret och mina två lärarinnor verkar sympatiska. De har en förkärlek att ge oss ett helt häfte grammatik som läxa. Varje dag. Men det funkar, då känner man såg fett viktig också. Tills man inser att det språk jag övar på motsvarar en sinnesförvirrad treårings i svenska termer. "Jag har köpa en nytt klänningen" ungefär.
Yasmina har annonserat att hon ska börja träna nu när hon har lite tid över. Men hon understryker att detta kommer att ske när det blir varmt. Jag förstår henne. Det är så svinkallt här att man måste svepa in sig i en fleecefilt över fleecetröjan och trycka på en mössa. Jag micrar mina strumpor, jag fönar min säng innan jag går och lägger mig. Ja, precis så kallt är det. Dock har vi alla gjort en deal med Väderguden. Han får hålla på såhär i två veckor till, sen får det vara nog!
Nu; åter till studierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar