Månnåprääiis.

Häromdagen övrraskade Emma oss alla med att ha köpt finfina croissainter till oss alla till frukost. Eftersom det var söndag då tillkom även pain au chocholat. Fäääijnt!

Eftersom det här med att bo tillsammans handlar om att ge och ta kändes det inte mer än rätt att ge idag. När jag vaknar av att kuddjäveln tränger ut mig från min egen säng bestämmer jag mig för att ge mig ut på äventyr.

Jag styr stegen till Monoprix med Miike i öronen. Väl på plats på supermarcadon plockar jag på mig det jag behagar för att sedan stå i kassan och vänta.

Det är något märkligt som händer nu. Min tidigare euforiska känsla byts ut mot någonting annat. Jag känner stress, panik, lite vemod. För det maktspel som förekommer mellan mig och den tobaksförgiftade kassörskan mittemot är någonting jag stött på alltför ofta här. De vill liksom inte tillkännage att de hjälper en, för dom, touriste och gör det högst motvillgt. Då jag är solo så kan jag inte hämnas på tanten genom att prata högt på svenska med Emma eller ordvitsa på engelska med Just Yaz.

Nåväl. jag återvänder till slottet och möts av en strålande glad välkomstkommitée. Matkassarna mottogs med stor entusiasm då de innehöll vår allas våta dröm:

Apelsiner, Baby Bel samt *trummvirvel*: toalettpapper med persikordoft.